Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trohet intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 Berättelser, skizzer och noveller.
utmed en båt, dels stående i båten, försöka att draga någonting tungt
ur vattnet; hunden gnisslade af oro, och emellanåt lät han höra några
korta skall, blandade med tjutningar; jag skyndade i båten och grep i
mörkret efter det föremål, hvarmed hunden sysselsatte sig.
Jag fick tag i ett rockskört och ansträngde nu alla mina krafter
att lyfta den förolyckade upp ur vattnet. Knappt hade jag lyckats, förr
än hunden började slicka hans ansigte och händer, och jag lät det
trogna djuret vara väktare, till dess jag hunnit hemta folk för att bära
den olycklige in i närmaste hus.
Sedan han blifvit inburen, igenkände jag, då ljusskenet föll på
hans bleka ansigte, min olycklige vän. En tunn blodfradga skummade
kring hans mun, men han rörde något på sig, och inom kort slog han
upp ögonen; han kunde icke tala, men såg på mig och tryckte min hand
till ett tecken att han igenkände mig. Jag fogade anstalt om att han
blef hemburen, och den trogne Fylax sprang glad och viftande med
svansen framför bårsängen.
Först efter flere dagar var Etienne så återstäld, att han kunde
tala, och han berättade då, att han gått på spektaklet för att ännu
en gång få se Göthilda; »jag ville», sade han, »se, om hos henne
ännu fans en gnista kärlek för mig; men det var ej så; hon tycktes
till och med begabba mig; hon såg djerft och småleende på mig, och
hviskade något till den der öfversten, hvarefter han riktade sin
teaterkikare på mig, och begge, satiriskt småskrattande, gjorde sina
anmärkningar öfver mitt förstörda utseende; detta blef mig för bittert; det
var ett helvete, som tände sina lågor i själen, och den onde anden,
afgrundens Salamander, slingrade sig omkring hjertat och
sammantryckte det; jag behöfde luft och jag rusade ut, och sedan jag kommit
ut, behöfde jag dö - och derför . . . min Fylax», tillade han,
»hindrade mig att komma som en sjelfmördare inför Guds dom; tack,
Fylax !» hviskade han, och ett par tårar glänste i hans ögon. Det trogna
djuret stod der och betraktade sin herre med kloka blickar,
uppmärksamt, som om han varit hans läkare, och kärleksfullt, som en öm vän;
det var instinkt, det var trohet utan prål, utan ord och utan anspråk.
Etienne var räddad för ögonblicket; men allt påskyndade hans
slut, han uppgjorde sina affärer och låg sedan småleende och lugn,
väntande sin sista stund.
Under dessa dagar gick jag till Göthilda och berättade hela
händelsen, och att Etienne snart skulle återgifva henne friheten; hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
