Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant och sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grant och sant. 93
»Nej bevars, då voro de vanda vid hvarandra, för ser du, gif ett
barn en enda blomma, och det skall njuta af dess vällukt och beundra
dess fina byggnad; gif samma barn en hel korg med blommor, och
det skall plocka sönder den ena efter den andra.»
»Det var väl ett vackert par?»
»Det skönaste någonsin en prest välsignat; men ser du Ludde -
åh ja, det vet du förut -»
»Nej, farbror.»
»Jo, ser du, begge hade fästat sig vid blotta utseendet. Din far
älskade ej din mor derför att hon var god, snäll, huslig och behaglig,
utan derför att hon var vacker. Din mor älskade ej din far derför
att han var en ädel man, en man med hjerta, heder och kunskaper,
utan blott derför att han såg bra ut, och ser du, Ludde, det är långt
ifrån nog.»
Ludvig suckade. Det der var hans och Ebbas historia.
»Vidare, farbror; det var något, som ni ville tillägga.»
»Åh, det vet du förut.»
»Nej! hvad?»
»Åhjo, käre Ludde. En kinesisk målning tjusar mängden med
sina bjerta färger; låt en menniska utan odling välja mellan en
på-fogel och några blommor af kinesisk fabrik och ett af Fahlcrantz’
mästerstycken. Hon väljer det förra stycket; ty det är grant, det andra
endast sant. Hon beundrar den klara cinobern, det djupa
ultrama-rinblå, guldskiftningen på fogelns utbredda stjert, och begriper ej att
någon vill ha den andra taflan med sin dunkla himmel och sina
dimmiga berg. Men, Ludde, häng upp i ditt rum de begge taflorna -
inom några dagar är du liknöjd för din kinesiska påfogel; men år
komma och år förgå, och ännu skall du beständigt finna något att
älska och beundra i Fahlcrantz’ landskap, den ena skönheten
uppenbarar sig efter den andra. Förstår du nu?»
»Ja, jag förstår bilden, farbror, jag förstår», sade Ludvig, och för
första gången fann han att skönheten ej var nog för kärlek.
Ett halft år hade förflutit, det var afton och från major
Nordenkors’ våning strålade en stor ljusmassa ut öfver gatan och den
församlade mängden. I den vackra våningen rörde sig en brokig mängd
af slägt och vänner, en mängd olika uniformer prydde sällskapet, ljus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
