Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant och sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Berättelser, skizzer och noveller.
kronorna glindrade, blommor doftade öfverallt fastän det var höst; det
tycktes liksom orangerierna på Tärninge och Trälunda, ja till och med
sjelfva farbror Baltzars lilla växthus på Skärliden hade blifvit
intransporterade till staden för att pryda salen der vigseln skulle ske. Och
nu var det sköna paret ett par för hela lifvet, vigseln var förbi och
bruden, lyst af marskalkarne, stod vid ett fönster för att visa sig för
mängden.
Ett sorl af beundran lopp genom hopen der u té. »O, hvad hon
är söt, hvad hon är vacker!» hördes en och annan stänkröst; men då
äfven brudgummen, klädd i sin nätta, guldbeslagna uniform, trädde
fram, lopp ett hurra genom mängden: »Lefve! lefve! det skönaste par,
en prest har vigt!»
Ebbas ögon strålade af barnslig fröjd, hon kastade en hastig blick
på sin man, den sköne ynglingen; men han såg allvarlig, till och med
dyster ut.
Då hopen jublade öfver begges skönhet, hade han händelsevis fått
se farbror Baltzar, som stod gömd bakom en blommande kamelia.
Den gamles ögon lyste af något som kunnat kallas gäckeri, om det ej
hade varit blandadt med smärta. »Nu tänker gubben på den kinesiska
påfogeln och den råa hopens beundran för granna färger», reflekterade
Ludvig, och fann huru tom denna beundran var. »Om några år»,
tänkte han, »äro vi ej mera det skönaste paret - och hvad återstår
väl då?» Det var denna tanke, som gjorde att han ej besvarade Ebbas
blick - och att han tyckte beundrans rop låta som ett olycksbådande
skrän.
Tre år hade gått, då en vacker vinterdag Ludvig oförmodadt
inträdde hos farbror Baltzar. Umgänget mellan de unga tu och honom
hade varit högst sparsamt; den gamle föreföll Ludvig som en
olycks-profet och Ebba som en kall egoist; ty han var den enda i hela, den
af henne kända, verlden, som ej beundrade hennes skönhet, eller lät
sin beundran få luft.
Farbror Baltzar lefde gerna i forna tider; han var en gammaldags
man. Ingen kunde längre och med mera nöje stå i en kyrka och
betrakta de förfalna vapensköldarne, som hängde på pelarne, än just han.
Ingen kände så noga som han alla gamla slägthistorier, alla anor på
manliga och qvinliga linien, alla små specialberättelser, som dväljdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
