Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen i Gåsgränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familjen i Gås gr and. 119
i sin ungdom och se’n har han väl inte förändrat sig - jag tycker
han skall bli litet flat, när han får se gamle Sigurd, som kommer i håg
sin ungdom.»
»Ja, det måtte han väl, och innerligt tacka Gud, som den gången
räddade hans lif», sade madamen; »men klockan är mycket, Sigurd,
ni borde allt gå och lägga er.»
Den gamle korpralen reste sig upp till hela sin längd, kastade ännu
en blick mot den höga himlen och haltade in i sin vrå - allt var tyst
der utanför och det var blott »stjernkikeri-assessorn» deroppe i tornet,
Som kanske betraktade stjernornas segertåg i den eviga rymden.
Morgonen derpå stack solen varm och vänlig in genom de små
rutorna och sken på de sofvande barnens hufvuden, men de vaknade
icke ändå, ty litet solsken mer eller mindre stör ej ett barns hvila;
det enda, som tycktes besvära, var flugorna, som, lifliga och vakna,
flögo omkring och satte sig på mer än en liten trubbig barnnäsa, som
stod upp ur bädden, och hvilka, utan respekt för ålder och tapperhet,
äfven placerade sig på samma respektabla del af korpral Sigurds
lekamen; han vaknade således och steg upp för att kläda sig och gå till
»generaln».
»Hm, jag skall passa på», sade han; »på slaget åtta står jag i
förstugan med pojken, och det måtte väl vara f-n, om han inte tar
honom, då har jag den sorgen ur själen; sedan så talar jag vid
handelsman - och så är jag då utan mina begge beskedliga pojkar», sade han
och kastade en sorgsen blick mot sängen, der barnen sofvo i halmen;
men det skulle så vara - korpral Sigurd har intet eget här på
jorden, utom sin silfvermedalj, sin gamla messingsklocka och sin pipa;
ensam har han varit och ensam skall han bli, gubben, till dess de
stoppa ner honom i Johannis och hela verlden glömt honom, då får
han sällskap, han också, och barnen skola en gång komma och tacka*
honom för sist och för det han menat dem väl.
Emellertid rakade han sig med sin slöa knif och kammade det
gråsprängda håret i ordning. Nu väckte han Gustaf, som yrvaken och
sömnig sprang upp och tog på sig kläderna. »Inte så, Gösta!» sade
gubben, »vak upp, pojke, du skall klä dig snyggt, se så, svärta
pjex-trasorna och sopa af kläderna, så att du blir snygg - men vänta, jag
skall skura dig litet.»
Den gode korpralen verkstälda sin hotelse och skurade pojken så
väldeligen, att han vardt skinande som polerad koppar, blötte håret och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
