Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen i Gåsgränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familjen i Gåsgränd. 123
»Hör på, tag fram två riksdaler ur lådan der och gif honom;
men säg honom att jag väl mins honom och har derför också skaffat
honom medalj - att jag inte vidare kan och att jag inte lägger hyende
under lätjan.»
Betjenten gick med två riksdalrar i handen ut, men på vägen
hittade den ena ner i västfickan, och då han öppnade dörren för Sigurd,
hade han således blott en qvar. Den gamle knekten ville tränga sig
in, ty han antog som säkert att han fick audiens; men en väldig pufF
för bröstet bevisade att detta ej så alldeles var fallet.
»Vet du inte skäms, gubblymmel, tror du att du får klifva in
»utan sans facxxn», se här har du pengar och helsning, att generalen
väl känner dig och mins dig, och har skaffat dig medalj och inte vidare
vill dras med latpack, som hänger på.»
Gamle Sigurd stod som förstenad. Den första rörelsen var att
rifva sönder sedeln i bitar, och den andra att med våld fatta i dörren
för att tränga in.
»En sådan stackare kan han inte vara, den lille vackre löjtnanten»,
sade han, »det är du, din usling, som förstör allt, som stjäler ifrån
din herre och ifrån mig.»
Detta var en ofrivillig sanning, och betjenten fruktade att saken
skulle komma fram, hvilket ej var så alldeles bra för en »trogen»
tjenare ; han hade, som ni kan begripa, intet annat medel än kasta gubben
utför trappan. Dörrn gick igen och gubben Sigurd låg der nere i
förstugan, blödande ur ett sår vid tinningen; det var andra gången han
blödde för den lille löjtnantens skull; men nu fick han ingen medalj.
Han var nära sanslös, då han väcktes af Gustaf, som med sitt
rockskört torkade blodet ur pannan och ref en remsa af sin söndriga
skjorta för att binda om.
»Det är detsamma, pojke, det är detsamma», mumlade gubben; »ser
du, jag kunde intet göra.»
»Hvad är detta?» kom en jungfru, som bodde i nedra förstugan,
ut ur sitt rum och frågade. »Skall man skura efter sådant pack, som
inte kunna gå riktigt som folk, utan fälla sig i trapporna.»
»Han blef nedkastad af en karl der oppe», upplyste Gustaf.
»Ja, det gjorde han för innerligt rätt uti, om man bara kastade
ut alla strykare på gatan, så hade man inte svårt att hålla snyggt.»
Den goda jungfrun stod der med händerna i sidan och beskärmade
sig ända till dess de begge vandringsmännen gingo, och långt derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
