Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Anes hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kung Anes hög. 175
När Sven kom åter, var det redan mörknadt; de raska hästarne
nästan flögo utöfver vägen, men de stannade vid Anes hög.
»Sof i frid, kung Ane!» hördes Sven ropa. »Är du der, Kärf!»
Gubben kom fram och snart sutto de i vagnen.
»Jo, jag fick både pappa och gossen, ha ha ha!» sade Sven, som
hade tagit lite för mycket till bästa.
»Jaså, hvad skall du med dem?»
»Åh jo, roa mig litet. Men ser du, Kärf, då jag tänkte på att få
Stina, då var jag bättre karl än nu, för ser du, då tänkte jag som så,
att arbete och gudsfruktan skulle nog hjelpa oss fram. Förstår Kärf,
jag höll af den flickungen, alltsedan vi vallade får vid Anes hög; men
då hon svek mig och han, landlöparen, som var så stor i hättan,
bedrog henne, tänkte jag: »det skall f-n arbeta», och så började jag supa
en smula, fast inte till något öfverflöd, det förstås. Hopp grålle! Det är
hästar som heta duga, skall Kärf veta, köpte dem på marknän i K * * *
förliden höst. Se så, trafva på! Det går som susen, alldeles som då
Kärfven körde för Örnan i tiden. Hon håller värdshus i K * * * och
är fet, gumman.»
»Ja, det var allt ändå en bra menniska», sade Kärf, »Men du bor
i Skäralid; är det dina hästar?»
»Jo, de kalla mig för herre . . . Med mig? Jo, ser Kärfven, när
jag så der blef sviken, så tänkte jag: det skall f-n arbeta mer än som
behöfs, och så slog jag mig ut för Mårtens enka i Skäralid och tog
käringen, fastän Gud skall veta, hon kunde vara min mormor. Åh
ja, gumman är beskedlig och hade skuldfritt hemman, så att det inte
har någon fara med mig, att jag inte bergar mig.»
»Väl det!»
»Men si, jag är inte lycklig på det viset inte, som jag kunnat, om
inte Stina trott att hon skulle bli friderinna, och om hon hade blifvit
det, hade det gått med henne som med Emmericks flicka. Det var
synd om henne; men mor hennes var det platt ingen synd om, för si
hon pöste så att det var alldeles fasligt. »Min dotter friderinnan, min
måg baronen», sade hon alltid, den gamla käringen, som sjelf inte var
af förnämt stånd, utan var dotter till en rådman i Telge, som hade
penningar. Men så fick svärmor skrifva på borgen åt magen, och det
så att det svepte efter. Ack, det skall vara många många tusende sinom
tusende. Se der är Skäralid; jo jo, n ha de brådtom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
