Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rask
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Rask. 197
vaggan och sade: »Jag har salig grefvinnans befallning att sköta lilla
grefven och ingen får honom ifrån mig utan att döda mig.» Den gamla
ufvens ögon gnistrade. »Gemena stycke!» sade hon, »vågar du...»
»Ja, grefvinna, jag vågar att dö för att fylla hvad jag lofvat.»
»Grefve Gustaf reste sig opp från liket, vid hvars bädd han hittills
legat.
»Kan ni, älskade Gustaf, tillåta att denna menniska rycker ert
barn ur edra och mina moderliga armar?»
»Grefven kastade en liksom förvirrad blick på min fostermor.
»Det har salig grefvinnan befalt mig», sade hon; »och nådig
grefve, ni har en gång förut trott mina ord, gör det nu också.»
»Grefven betraktade min fostermor och sitt lilla barn-, ändtligen
omfamnade han dem begge och kysste barnet på pannan. »Ja, Anna l
jag har trott dina ärliga ögon förr, jag tror dem än, behåll barnet.»
»Det tycks som jag här vore alldeles öfverflödig», anmärkte
grefvinnan Alexander.
»Grefven svarade ingenting; men hvarken den svarta eller hennes
son var sedan ifrån Herrmansdal.
»Grefve Gustaf föll i svårmod. Jag mins huru om vintern, då jag
som pojke ibland var ute sent på qvällarne och lekte med andra
godsets barn, vi sågo oppe från grefvens rum ett matt sken flämta och
hans skugga långsamt röra sig der oppe. Då sade vi alltid: »Nådig
grefven sörjer så svårliga. Stackars grefve!» Och så kallades han
»stackars grefve» så länge han lefde.»
»Och lille grefve Herrman?»
»Jo si han växte och frodades och blef en rask gosse, och jag
lekte med honom mång tusende gånger. Herre Gud! den tiden kom
hans far ner till mina fosterföräldrar nästan dagligen och satt der och
suckade, ty han talade nästan ingenting; men hans kusin gref Pius hjelpte
honom, som det hette. Allt fick han göra som han ville, men elak
mot folket fick han inte vara, utan allt gick i sin gamla trall. Gamla
ufven kom hit beständigt och roade sig med jagt. Om somrarne
hetsade hon hjortar i parken, och om våren släppte hon sina falkar lösa
på tranor; men om vintern sköt hon varg och räf. Den Jagten skedde
mest om nätterna i månskenet; hu hvad det lät, det hemska
hundskallet i skogen och trampet af hästarne och jägarhornen, då man
väcktes ur sin döda sömn.»
»Nå, hur gick det med gref Herrman?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
