Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rask
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 Berättelser, skizzer och noveller.
»Jo si han var hos oss tills han var åtta år gammal; då var jag
sexton. Då kom der en lärd herre i huset och unge grefven skulle
läsa. Sedan så foro de bort med honom, men min fostermor tärdes
af för hvar dag sedan hon mistat lille grefven; hon hade så fästat sig
vid den gossen, och året derpå dog hon. Gref Gustaf var med på
begrafningen, men han hvarken gret eller talade mera än att han, då
de buro ut min fostermor ur huset till det sista hvilorummet, sade:
»Der bäres min sista vän också bort, nu är jag riktigt ensam.» »Stackars
grefve!»
»Den unge grefven uppfostrades hos sin lärare, ty så hade gref
Gustaf befalt. Gud vet hvad sällskap han fått, men han blef lik
hvarken far eller mor. Han vandes vid prakt och öfverflöd; men fadren
tycktes ej tänka på något. Han sysselsatte sig ej med annat än med
blommor - ty salig grefvinnan älskade blommor - med hennes graf,
som han oupphörligen arbetade på att försköna; med ett ord, han var
ej riktigt som han skulle; rent ut sagdt: hans lycka bröts alltför
hastigt. Också gjorde grefvinnan Alexander och hennes son allt sitt till
att göra honom grubblande. Begge inbillade honom att det spökade
på slottet. Än hade man sett salig riksrådet vrida sina händer öfver
det orättfärdiga mammon, än hade salig grefvinnan visat sig och spått
att grefven skulle dö; allt detta såg endast den elaka gummans
betjening, men ingen annan. Det glunkades om att man ville sätta
grefven under förmyndare, som då skulle blifvit svarte Pius; men det
stannade af.»
»Och unge gref Herrman?»
»Gref Herrman, jo se honom sågo vi ej här förr än på gref
Gustafs begrafning, som skedde på sjuttonhundrasjutti-talet, året efter sen
kung Gustaf gjorde revlotionen, jag mins inte precist.»
»Således sjuttonhundrasjuttitre», sade jag.
»Jo så der. Då dog gref Gustaf, och gref Herrman kom hit. Det
var en vacker yngling, men, sanningen att säga, såg han redan
ut-rumlad ut. Det goda i ögonen hade han fått från sin mor, och det
ridderliga sättet efter sin far; men Gudnås han hade icke fästat sig
vid en; han var svag och spinkig och blek och glåmig; men det sade
man att grefvinnan Alexander stält om; ty se om han rumlade ihjäl
sig, så tillföll hela Herrmansdal hennes Pius. Hon upplefde dock icke
den lyckan, ty hon afled fem år före gref Gustaf; och det är en lifs
lefvande sanning att hon gick igen, för det såg både jag och Hedlingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
