Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rask
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Rask. J 99
min fosterfar, samma qväll hon begrofs. Då sprang en stor svart hund
med glödande ögon omkring Herrmansdal, och efter kom hennes nalle
lunkande; det var ingen annan än hon med sin tjenare. Ja, Herren
Gud dömer i sin vishet; men han vet bäst hvad del det der
olycks-trollet hade i salig grefvinnans död. Vi trodde både ett och annat
såväl derom som om gref Gustafs sinnesförvirring. Hon hade sina
konster, den gamla, och om hon kunnat utrota slägten, så hade
Herr-mansdal varit hennes. Pojken kom hon inte åt, ty min fostermor
talade enskildt vid den som tog emot honom; och hvad hon sade, vet
jag inte, men så mycket är säkert att unge grefven aldrig fick helsa
på eller råka någon af de svarte, utan att läraren var med och
smakade på all mat och dryck. Men de hittade ändå på råd, och då
unge gref Herrman blef sin egen herre och studerande, läto de
förleda honom med dåligt sällskap; jo jo, satans vägar äro mångahanda.
»Aldrig har jag sett en son så liknöjd och så slarfvig på sin faders
begrafning; visst var det så, att han knappast känt honom, och att
salig grefven var inte rätt som han skulle, och att det var väl att
Herren tog honom från denna jemmerdalen; men det passade ändå
inte sonen att genast efter begrafningen ställa till lustfärder, jagt och
ett skoj så att det hördes vida omkring.
»Så snart sorgåret var förbi gifte han sig med gref Pius’ dotter.
Då flyttade han hit; men begge förde ett öfverdådigt lefverne, och den
enda som jag kunde med var fröken Sigrid, deras dotter; det var hon,
som till sist skaffade mig det här torpet.»
»Lefver grefve Herrman än?»
»Lefver! Nej bevars; men grefvinnan lefver; nu är hon väl bra
gammal, ty hon har öfverlef t fröken Sigrid, som ändå som gammal fru
dog för flera år sedan.
»Sedan grefven dött blef det process om igen mellan slägten; nu
ville man bevisa en hel hop, som gick på de aflidnas heder och ära;
ty ser herrn, nu hålla de inte ihop som i gamla tider, utan skälla ner
hvarandra, fastän derför fordra de lika mycken vördnad som förr.
Förr, ser herrn, aktade de hvarandras heder . . . hm, såg herrn på den
der trashanken, som nyss var inne?»
»Ja.»
»Hm, då gref Herrman ledsnade vid sin grefvinna, och det skedde
både fort och lustigt, ty han var så uppfostrad, så slog han sig ut för
den ena och för den andra på godset.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
