Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rask
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Rask. 209
»Jo, förtjusande, förtjusande!»
»Ja, ack! jag håller också alldeles fasligt af det lilla kräket. Min
Georg säger ofta, att han önskade vara en näktergal för att bli älskad
som han.»
»Ja, ha, ha, min älskade lilla hustru matar honom sjelf med sina
egna händer, ha, ha!»
»Jaså, jag matar inte dig, din skalk!» smålog friherrinnan och
klappade sin man på hans feta haka.
»Det är serveradt!» ropade betjenten, som var klädd i livré; det
var nemligen friherrinnans betjent.
Således till bordet; och alla troppade åstad genom de stora
rummen till matsalen. Det behöfs att vara mästerkock för att beskrifva
anrättningen, som bestod af rätter hemtade ur alla naturens riken,
med undantag af mineralerna, som representerades blott af saltet.
Middagen var egentligen tillstäld för en patronens för detta
riksdagskamrat (ty patronens stora förtjenster hade tvingat folket att välja
honom till sitt ombud), nemligen borgmästaren och riddaren af
Wasaorden Oppman från K. Brödren Oppman var en liten gubbe med
halfgrått, på hjessan tillklistradt hår, stärkt halsduk öfver hakan, och
för öfrigt liksom patron klädd i svarta kläder och hvit väst, eller den
skatmundering, som tillhör den obetitlade civilstaten. Borgmästaren
ansågs vara en liten slug gubbe, med, som man trodde, någonting
bakom öronen. Hans små grågröna ögon spelade med sina knappt
tillskurna ögonlock, omkring på sällskapet, och kring munnen, som
satt något på sned i anseende till det ständiga leendet, drog sig en
hop ganska gemena rynkor, som på ett besynnerligt sätt svuro mot
mannens egenskap af menniskovän, ljusets och sanningens stridsman.
Borgmästaren var nemligen en man, som med en god domsaga i
kikaren, tillsvidare, för att göra effekt, försigtigt smög sig med i det
led der fosterlandets, ljusets och frihetens kämpar marscherade.
»Jag är som herrskapet vet nykterhets vän», yttrade patron, »och
har således intet bränvinsbord.»
Under det att patron så talade gick betjenten omkring med
smörgåsar, och sade halfhögt till en och hvar:
»I kabinettet der inne kunna herrarne få sig en aptitssup ur
vat-tenkarafferna.»
Några af ortens honoratiores gingo efter anvisning och funno der
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. ,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>