Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormors spinnrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället, och så buro karlarne morfar uppför den branta stigen och kommo
fram, just som mormor skulle ut för att möta.
»Då bleknade mormor och höll på att falla; men hon grep fast i
stammen på trädet härute och stod der som en bild, medan de buro
morfar in i boden och lade honom på ett par bräder.
»Det dröjde länge innan mormor fick sin sans igen, men då tog
hon alla barnen med sig och gick in i boden och der kysste mormor
sin mans lik; då smögo tårarne fram ur ögonen och lättade hjertat
och mor och de andra lågo rundt omkring och greto och snyftade —
ack, du! det var en olycka.
»Så satt mormor hela qvällen, men då det blef mörkt tog hon
barnen med sig och gick åter in i stugan och sade: »barn, sörjen icke:
Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrens namn!» Och så
läste mormor, som hon var van, aftonbönen, och då det vardt natt,
gingo alla till hvila. Men alla gräto och jemrade sig, ty alla höllo af
morfar, som varit deras tröst och hjelp; men mormor talade tröstens
ord och sade barnen att deras rätte fader är Gud, hvars makt är lika
stor som hans kärlek är evig och hans vishet outgrundlig.
»Men man blir trött då man språkar och så somnade slutligen
barnen allihop och mor med och glömde bort, att det var ett sår slaget i
hjertat.
»Men då morgonen kom och den första dagstrålen stack in i stugan,
då vaknade mor som var äldst — och se, der satt mormor vid sin
spinnrock och spann som vanligt. Hjulet gick, vingen surrade, de
smala snörena lupo i sitt gamla kors, men mormor var blek, allvarlig
och liksom hon varit borta med själen. Linet lopp mellan fingrarne
och stora, klara tårar föllo, utan att hon tycktes veta det, ned i skötet.
Hon behöfde ej väta tråden, hon vätte den med gråt, stackars mormor.
»Då steg mor tigande opp och tog också sin spinnrock och började
spinna, ty hon förstod hvad mormor menade — endast ett oupphörligt
arbete kunde hjelpa de små som sofvo.
»Plötsligen stannade mormor sin rock, räckte ut armarne åt sin
äldsta flicka och sade sakta: »barn, låtom oss bedja! Det är genom
bön och arbete vi nalkas Honom, som allting vet och allting hjelpa
kan.»
»Och då föllo de ned i tyst bön — och solen gick opp och sken
på det vackra linet och glindrade på den blanka blybanan, liksom hon
velat säga: se der är eder räddning — bedjen och arbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
