Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormors spinnrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mormor inte farlig hon, utan god som en engel, så död hon är och
begrafven.»
Den unge mannen log, ty han viste nog att han var mera
upplyst än kojans invånare. »Jag bor gerna der oppe.»
»Jaha, så är den saken klar; men si, så mycket vet jag, att hustru
min inte för allt i verlden vill ta ut gummans rock; ty det skulle hon
ej ha samvete till — och inte heller ta hit ner honom, för si hon är
ett qvinfolk och en gnista rädd af sig — fastän hon höll så fasligt af
mor sin. Men si det vore, tycker mor, litet »huskigt» om hjulet
började gå och surra omkring midt för näsan på henne.»
»Bevars, rocken kan ju stå inne hos mig.»
»Ja, det var just det jag ville allerödmjukast bedja om; ty inte
skulle det göra något, men mor der och flickan der skulle ta illa vid
sig och riktigt tycka att gumman skulle oroas i sin graf — och ser
herrn, här i huset ha vi ingenting mer än förnöjsamheten.»
Den lilla kammaren städades opp, mormors spinnrock fick behålla
sin plats och öfvertäcktes blott med en hvit duk, så att den fick ett
ännu mera spöklikt utseende af en varelse i svepning stående på tre
smala knotiga ben. Här inlogerades nu magistern.
Trakten omkring har ej mycket att erbjuda. Kala klippor och
magra, glesa och liksom sjukliga skogslundar afvexla långa sträckor
inåt landet. Magisterns promenader kunde således icke blifva hvarken
många eller långa, och derför blef den lilla stugan i ordets trängre
bemärkelse hans enda tillflykt, hans hem. Det blåste smått alla dagar,
vinden låg otjenligt, så att det vräkte starkast vid Stenörn, och således
hade han ej annat att göra än att vänta.
Allt var der ute i denna för honom så nya verld så främmande,
men tillika så intagande. Den der stugan, som låg så undangömd
och säker mellan klipporna, föreföll honom som urbilden af ett stilla
hem. Han blef småningom allt mera hemmastadd — Johanna vågade
se honom rakt in i ögonen — och vackrare, klarare, ärligare och mera
trohjertade ögon än hennes hade han icke sett.
Johanna var ej allenast vacker, utan en af dessa sällsynta varelser,
som var mer än vacker, fastän dock icke skön efter estetikens
lagar. Hon var ej något fulländadt mästerstycke, men ett af dessa
utkast, som skaparen någon gång tecknar, der hvarje drag röjer den
kärleksrike mästaren, en teckning som ingen konst någonsin kan härma,
just derför att det blott är en teckning. Johanna hade visst ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
