Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormors spinnrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aning derom, och ingen annan tycktes ha reflekterat på att hon ens
var vackrare än andra; men magistern fann det och tyckte ofta att det
var något besvärligt då lotsen en eller annan gång stack in hufvudet och
sade: »vill lille magistern titta på Stenörn, så ro vi dit på en stund.
Det har liksom lugnat på och det kunde hända att märket syntes.»
Magister Nordeling tyckte då att geologien ändå var ett besvärligt
studium och hade, om han med heder kunnat det, gerna låtit vattnet
i Östersjön sjunka en eller annan fot, blott han fått sitta stilla och
tala med Johanna, hvars goda förstånd, men framför allt goda hjerta,
blef honom kärare än hela verlden. Men det hjelpte inte. Lotsålderman
Lars Olof var ej en af dem, som låta tala vid sig, utan det bar
af till hafs. Den lilla båten hoppade ofta som en spån, så att de
vände om sedan de rott ett stycke; men detta tröttade på intet vis
lotsen, som glad, som om han suttit mellan skål och vägg, med kraftiga
armar skötte sina åror, eller halfliggande i aktern skötte skoten och
rodret med en viss vårdslöshet, som kom passageraren att darra.
Emellertid, huru det var, så kom magistern med hvarje dag högre
i gunst hos modren och dottren, och sjelfva far tyckte, att lille
magistern var en bra karl fast han inte var riktigt sjövand, utan liksom
litet rädd, då båten girade till och en sqvätt slog öfver relingen.
Magister Nordeling var ung, nyligen utsluppen ur studerkammaren,
således med en erfarenhet, som han ensamt hemtat ur böcker, men
utan denna verkliga, som man får endast under ett långt studium af
det yttre lifvet, ett studium, som lika ofta leder till egoism som till
andlig klarhet och som ofta kyler hjertat i stället för att göra det
lyckligare. Det ligger en slags omedveten lycka i att veta litet och
denna lycka återfinner man aldrig under hela den vandring eller
forskningsresa man har att göra, innan man får veta mycket — och när
vet man mycket? När man slutar der man börjat — med att tro
och hoppas och af allt hjerta erkänna: jag vet intet men jag anar
mycket; jag älskar menskligheten och menniskorna derför att jag känner
dem, lika varmt som då jag icke kände någondera.
Magistern kände verkligen ingendera. Han kände ej ens sig sjelf;
denna underliga varelse, som beständigt slinter undan vår uppmärksamhet,
denna skugg-gestalt, som öfverallt smyger sig med oss och
som försvinner då vi vända oss om för att betrakta honom. Han
kunde således ej riktigt redogöra för hvad det var, som rörde sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
