Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormors spinnrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans själ när han någon gång satt ensam, förtroligt samspråkande med
Johanna.
En vacker sommarafton satt han så och hörde som ett lärgirigt
barn på flickans berättelse om mormor; men då hon också talade om
mormors spinnrock, kunde den lärde mannen ej låta bli att draga på
munnen, visserligen mer af pligt än af känsla eller verklig öfvertygelse
om sin egen öfverlägsenhet.
»Tror herrn då inte», frågade Johanna, »att gamla mormor, der
hon nu är, kan eller vill tänka på oss; tror herrn verkligen att alla
band så der slitas i ett ögonblick, eller att den salige anden är så salig,
att han glömmer alla dem han älskat här på jorden?»
Magistern ville gerna fram med något om öfvertro, om naturliga
företeelser och hela denna apparat, som man drar fram för att
upplysa enfalden, men Johannas ögon talade ett annat språk. Det var
något så förtröstansfullt, så hjertegladt i denna blick och i hvarje drag,
att han ej hade mod att dra fram med förmodan om en råtta som
sprang på hjulet eller luftdrag — ej en gång en föreläsning om kroppars
roterande rörelser och elektricitetlärans attraktion och repulsion,
som möjligen kunde verka rörelse i den gamla spinnrocken, hvars
blybana och gamla messingsnubbar ovilkorligen och helt naturligt sig
emellan hade en ännu outredd spänning, som — hvem vet? kunde bringa
hjulet i gång.
»Åh nej, Johanna lilla, men det är ändå bäst att ej tro sådant;
man blir endast förskräckt.»
»Rädd? nej, gode magister, tvärtom, det är så roligt och stilla när
det surrar der oppe, att det riktigt gör godt i själen; då, ser herrn,
tycka vi alla oss så säkra i död som lif, ty vi kunna tänka oss hur
det är — huru vi en gång också skola, fria och lyckliga, med mera
ljus i hjertat än nu se om dem vi hålla af — osynliga deltaga i deras
fröjder eller åskåda deras sorger, utan att kunna tänka annat än vi
tänka då ett barn gråter: det der är endast lappri; men ser herrn,
äro barnen glada, det roar också den äldre, och så kan mormor glädja
sig då vi glädja oss — och vara med oss — och välsigna oss — tror
herrn inte det? — är det ledsamt kanske?»
Magistern kunde ej neka, att en dylik till hälften materialistisk
åsigt innebar någonting som var mera värmande än hans egen
föreställning eller rättare hans teori (ty någon klar föreställning kunde det
ej vara) om en ren, obemängd andlighet. Han måste erkänna, att om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
