Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormors spinnrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också historien om mormors spinnrock tycktes något trivial, så hade
dock hela föreställningssättet något högst poetiskt och tillockande,
någonting som gaf mera trygghet och lugn åt själen, än den supranaturalistiska
åsigten eller detta koketterande med det naturliga, som man i
alla tider trott sig kunna begränsa inom förståndets och den materiella
undersökningens råmärken, men som beständigt åter brutit dem och
visat, att der ligger en natur bortom alla dessa gränser, en som vi ej
kunna förklara.
»Låt vara, efter du så vill; men», afbröt han sig sjelf, »säg mig
en sak, Johanna (han fattade hennes hand), säg mig: tror du mig?»
»Ja.»
»Tror du att jag håller af dig, Johanna?»
»Ja visst tror jag det.»
»Håller du af mig?»
»Ja, det gör jag, rätt mycket, herrn är en hederlig herre och far
håller af herrn och mor också.»
Den gode ynglingen hade säkert friat — om han fått tid; men
i detsamma öppnades dörren och Johannes från Hollskär steg in.
»Si så, nu är jag här igen, Johanna — tack för sist!»
Den raske ynglingen steg fram och ruskade flickans hand.
»Hå, se är herrn här än; jag hörde just för åtta dar sedan
ålderman tala om — vi råkades på en rysk skuta, som gick på Bremen
— att här låg en herre, som skulle se på hur sjön höll vatten — åh
ja, visst ha vi nog af den sorten.»
Magistern kom rent af ur koncepterna och tyckte på intet sätt
om att Johannes kallade flickan för du, en frihet som magistern sjelf
tillät sig, men som han tyckte vara bra opassande för andra.
Johannes pratade, glad och munter, om sina seglatser och drog
opp bland annat ett tjockt silfverur, som han fått på köpet af en
amerikanare, som hade törnat på, om inte Johannes kommit i »rätt
och läglig tid» för att vända.
»Och du kan det der? hur gammal är du?» frågade magistern.
»Nitton år och en vinter, herre.»
»Det är raskt.»
»Ja, är det inte?» skrattade Johannes, som alldeles icke tycktes
ha någon aning om att bättre folk bruka att vara blygsamma och aldrig
erkänna sin egen förtjenst och icke andras heller. Han viste icke att
man ej fick en enda gång säga: till det eller det duger jag, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
