Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormors spinnrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han under kanonernas dån och trummornas hvirflar störtar fram i
striden — han glömmer sig sjelf, sin fara och allt; men en sörjande
moder får ej glömma något der hon sitter i tystnad och ensamhet.
Den gamla spinnrocken föreföll honom som en relik, det syntes
honom nu som en kränkning af det heliga, att han vidrört den. Men
dessutom, och det tog hårdast, hade han väckt fruktan inom den
fredliga familjen — en skrockaktig fruktan, som dock skulle göra många
mörka stunder i den lilla kojan.
»Ack!» tänkte han, »så är det att vara högvis i otid.»
Då han andra dagen träffade Johanna, smålog hon godt och sade:
»käre herre, det blir ingenting af med edra tankar.»
»Hur då?»
»Jo, se mormor — ser ni, jag bad just för er, då hon började
klaga der oppe — och då förstod jag, att det var henne emot — ja
det är det.»
Med detta fick magistern nöja sig — han var sjelf sin lyckas smed
och kunde ej upptäcka förhållandet, utan att bli ansedd för en
helgedomsrånare.
Några dagar derefter voro hans mätningar slut, han viste nu på
tummen, huru högt svenska vallen stigit sedan Wargentin lefde och
kunde således veta med en precision, som var alldeles förunderlig, att
Sverige vid Odens tid var ett slags arkipelag och Småland en hel hop
holmar, som småningom höjt sig ur hafvet och torkat.
»Farväl, käre magister», sade åldermannen och skakade ynglingens
hand, så denne trodde att lifvet skulle ruskas ur honom; »farväl med
herrn! Visst har herrn pratat en hel hop persilja för Johanna —
flickan talar om allting för far och mor, förstår herrn, ty det brukas
här i huset — och hon hade kunnat gå och förgapa sig i herrn, om
inte gamla mormor, Gud signe själen! kommit så precist emellan.»
_
»Jag är väl fattig, Johanna», yttrade Johannes ett par år derefter;
»men i Guds namn, vi äro fattiga begge.»
Johanna teg.
»Hör på, Johanna, vill du ha mig?» sade ynglingen, »det kan
du väl säga huru du sjelf vill, hvad far och mor tycka, få vi nog veta
sedan.»
»Ja du, Johannes, men en sak måste jag säga dig förut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
