Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet. 249
Notarien med förstäld förvåning: »Jag? Huru kunde ni, mina
damer, tro något dylikt? Juridiken passar ej ihop med poesien och
diktkonsten; protokoller äro något helt annat än fantasistycken. . . hm,
nej, det har jag aldrig sagt.»
»Nej, men vi förstå det nog ändå. Ack! om notarien läte oss
höra något litet, blott litet af dessa stycken.«
»Omöjligt, mina damer, omöjligt!»
»Men under terminen?»
»Då? Omöjligt! Skulle jag låta en Braun eller Böttiger höra mina
försök! Braun skulle göra gäck med mig och hela staden, och Böttiger
kunde troligen ej få sig till att ens ge dem rättvisa; jag känner de
der professorerna; hvad som ej utgått från akademistaten är för dem
af intet värde. Min Gud! jag skulle... nej, Gudi lof, jag drifves ej
af någon fåfänga . . . jag sjunger med en äldre skald:
Ack! huru stort och skönt att göra godt... och glömmas.»
»Ädelt tänkt och ännu ädlare sagdt», yttrade majorskan med en
förnäm suck.
»Vore det ej möjligt att öfvertala mamsell Emma att något litet
traktera pianot?» yttrade notarien.
»Ack, Emmas talang är alltför obetydlig», blef majorskans svar.
»Stackars min Emma har ej anlag för musik, fastän hon visserligen ej
saknar röst - men sjung, lilla Emma!»
Vi hafva ej förut ens försökt att gifva en teckning af mamsell
Emma, äldsta dottern i huset, en nittonårig flicka. Hon var långt
ifrån vacker, hennes ljusblå ögon förrådde vid vanliga tillfällen intet
annat än en viss blyghet, som icke var till flickans förmån; i andra
åter kunde den noggrannare betraktaren se en undertryckt smärta
oväntadt, hastigt omvexla med någonting satiriskt, som liksom gömde
sig i några fina veck uti ögonvrårna. Emma hade ovanligt ljust, men
ganska rikt hår, som föll i lediga lockar. Stadens ungherrar, som väl i
frågan om stadens flickor egde högsta domsrätten, pastodo att Emma
Rolfsberg var något stel och tråkig; hon hvarken konverserade eller dansade
väl; med ett ord, Emma var icke den som firades mest, utan oftast
glömdes, med undantag då majorskan hade kaffebjudning, då det na- ’
turligtvis ej gick an att glömma dottern i huset - den hemmavarande,
ty majorskan hade en till, men hon vistades ej hemma.
»Se så, Emma, spela och sjung hvad du kan», yttrade majorskan
med en allvarsam, befallande blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
