Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet. 255
x Åh ja, ibland; men jag är så blyg att...»
»Blyg? Kors, Emma lilla, du är ju nära två år äldre än jag.»
Emma tyckte väl att hon hade något att svara, men fann ej i
ögonblicket hvad, och Ernestine vände sig snart ifrån henne för att
besvara några artigheter, med hvilka notarien, societetens enda kavaljer,
uppvaktade.
Ernestine var en vacker flicka, sjutton år gammal, med någonting
fint eller, som man säger, nobelt i sitt uttryck. Hon var blek; blott
någonting rosenrödt, som liksom skimrade genom det hvita hullet,
förrådde blomstringsperioden; ögonen voro ej lifliga, men egde en viss
vana att blicka efter befallning, utan att någonsin annat än genom
sina olika ställningar förråda de känslor som borde uttryckas. Med
ett ord, Ernestine Rolfsberg var vacker, behaglig, men något stel.
»Och huru länge få vi den äran att se mamsell här?» yttrade
notarien.
Ernestines läppar tycktes darra vid ordet »mamsell*, men hon
svarade med en lätt suck: »ack, min goda grande-tante friherrinnan
Ryppel har ej gifvit mig mer än fjorton dagars permission. Vi skola
sedan göra en liten tur till utlandet.»
»Ah bevars, utrikes!» ropade notarien, som ej anade att man ej
brukar säga »utrikes», utan »i utlandet»; »en dylik resa måtte vara bra
intressant.»
»Men också bra fatigant», sade Ernestine; »de beständiga
förströelserna trötta slutligen. Ack, goda tant, förlåt», yttrade hon hastigt
till friherrinnan Tornérkrans, »jag glömde alldeles ...»
Med dessa ord skyndade hon med ett »ursäkta» från notarien,
hvilken just nu som bäst funderade att hitta på något intressant.
»Hvad, älskade Ernestine?» blef friherrinnans fråga.
»Ingenting, goda tant! Jag ville blott komma ifrån den der
tråkiga menniskan, vår lilla stads snille, vår Adonis, Apollo och allt i
allo. Han är alldeles odräglig.»
Friherrinnan smålog och klappade Ernestine på axeln.
»Man måste ta seden dit man kommer. Men, bästa Ernestine,
tala litet nu med mamma, det ser så bra ut.»
Ernestine förstod vinken och satt sedan hela aftonen tillsammans
med sin mor, hvars hand hon höll mellan sina.
Ack, det såg så bra ut!
Notarien hade dock den fasta öfvertygelsen, att man ej kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
