Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet. 257
af rätter som antingen smaka ingenting, eller verkligen illa, för alla
som ej ega hans uppöfvade sinne. Synsinnet uppöfvas hos den så
kallade konstkännaren till den grad, att han ej kan finna någonting
skönt i naturen, om det ej är måladt med olja på spatlad väf.
Luktsinnet blir hos den förvekligade så finbildadt, att det ej nöjer sig med
rosens doft eller den friska ångan från Linnaean, då hon doftar i
skogen, utan nödvändigt måste ha det luktande ämnet i form af luktvatten
eller hårolja i en flaska eller i form af pomada i en burk af
Sévres-porslin.
Så är det också med hörseln. När det musikaliska sinnet är
oöfvadt (och hos många tar ingen öfning) tränger en psalm, en enkel
folkvisa, lika enkelt sjungen som den tänktes från början, dock ned i
hjertat och väcker, icke en stormande förtjusning, utan en stilla, nästan
helig glädje, en längtan efter det evigt enkla, heliga, som vi ana men
ej förstå. Men det bildade musikaliska sinnet väckes endast af de
tekniska svårigheterna och fattas af en förtjusning, som tränger till
händer och fötter, hvilka också ansträngas, då deremot den obildade,
när han njuter, håller händerna stilla, men känner huru en varm flod
bryter sig fram genom själen.
Man tror att detta är bildningens kännetecken, låt så vara; men
då är det också ett kännetecken på bildning, då marknadspubliken
under stormande beundran åskådar en akrobat som lägger sig tredubbel,
eller en apa som står på hufvudet. Detta är också konst, och deri
goda publiken lär sig af spektaklet ingenting, utan går derifrån lika
klumpig och med lika inåtvända fötter som förut.
Ernestines sång var emellertid af den art, att notarien alldeles
förtjustes. Det var klart; ty han var en man med smak, och en man
med smak känner ej något annat än »konsten». För honom är
»konsten» allt, och det enkla, naturliga, intet. Han, liksom alla af hans
art, tycktes anse hela skapelsen för någonting misslyckadt; ty de
inskicka allt som kan kallas naturligt till ett sorts ortopediskt institut,
som heter konstens helgedom, der man så länge ledvrider och
uppöf-var förmögenheterna, att de, när de åter synas eller låta höra sig för
verlden, i alla lemmar bära märken efter bandager och
sträckningsanstalter.
Det är emellertid detta, som företrädesvis kallas »bildning» - en
sorts bildning som försummar alla menniskoandens ädlare anlag och
odlar de tillfälliga organiska företrädena. Det var just denna slags
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. jy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
