Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 Berättelser, skizzer och noveller.
bildning, det gamla Rom vann, och som var förspelet af dess fall
såsom stat, sedan den undergräft dess bestånd som en andlig enhet,
enda vilkoret för ett bestående.
Den goda majorskans ögon lyste af fröjd hvarje gång Ernestine
lyckligen lupit öfver en svårighet, hvarje gång hennes strupe, utan att
brista, förmått drilla som ett positiv; men med en blick, som på en
gång förrådde medömkan och smärta, betraktade hon emellanåt Emma,
som i sin enkla blårutiga bomullsklädning, blyg och tillbakadragen i
sitt sätt att vara, bjert stack af mot Ernestine, som, klädd efter nyaste
modet och långt ifrån icke blyg, tilldrog sig allas blickar. Majorskan
viste verkligen icke huru hon skulle kunna inbjuda Ernestine att bo i
sitt anspråkslösa hem.
Ernestine var nu van vid ett helt annat sätt att lefva än det som
var nödvändigt, om majorskans lilla pension skulle räcka till.
Det skulle ovägerligen, det viste majorskan, genast efter
kaffebjudningen inträda ett tarfligt hvardagslag, som visst ej skulle behaga
Ernestine och ännu mindre glädja hennes mor, som nu så gerna velat
ha allt riktigt storståtligt.
»Ni är en lycklig mor, fru majorska», hviskade notarien mellan
hvarje stycke som Ernestine sjungit; »en lycklig mor!»
Friherrinnan Tornérkrans hade ej ord vackra nog att berömma
den unga flickan och prisa hennes mors sällhet. Med ett ord,
Ernestine var sin mors glädje.
Under Ernestines sång blef Emma vinkad af en piga. Hon
försvann, och de af gästerna, som märkte det, förmodade, för att ordna
någonting i hushållet.
När Emma kom ut i tamburen stod der en yngling, som vänligt
och gladt sade: »god dag, mamsell Emma; känner Emma igen mig?»
Emma betraktade honom ett ögonblick. Hon rodnade lindrigt,
då hon i den vackra manliga gestalten tyckte sig igenkänna en
ungdomsvän.
»Är det ej du, Axel?» sade hon småleende och räckte honom
handen.
»Jo, mamsell, just jag*, inföll ynglingen glad. »Och vet,
mamsell Emma, att jag har funderat hit och dit hur ni skulle se ut. Kors,
mamsell är stora flickan och lika beskedlig och god som förr; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
