Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet. 259
ser jag; jag ville bra gerna råka majorskan för att tacka henne
för sist.»
»Det skall glädja mamma», sade Emma; »stig in, käre Axel!»
Ynglingen och Emma kommo liktidigt in i rummet, der hela
societeten samlat sig kring Ernestine för att, så godt sig göra lät, uttrycka
sin förtjusning: ty det brukas så bland bättre folk.
Sanningen att säga, hade de goda fruarna haft hjertans tråkigt,
isynnerhet ett par, som, då sången begynte, just som bäst afhandlade
det i småstädernas konversation vanliga samtalsämnet: tjenstfolket,
pigorna, som man påstår nu i flera mansåldrar beständigt blifvit sämre,
sturskare och latare, något som kanske mer beror på förfall hos
husbondfolket, än på något förfall hos de lägre. Man tackade emellertid
ganska uppriktigt, och notarien hade ett alldeles ypperligt tillfälle att
utveckla sin förmåga af konsttermer, det som vanligen anses ersätta
all kunskap och allt vetande.
Axel framträngde således alldeles obemärkt till majorskan, som med
fuktade ögon betraktade den sköna grupp, som samlat sig kring Ernestine.
»Det är Axel, mamma!» hviskade Emma. Hon måste h viska det
flera gånger, innan majorskan återkom från den modersfröjd, i hvilken
hon varit försjunken.
»Hvem?» yttrade hon slutligen, under det att ett moln af
missnöje flög öfver hennes anlete; »hvem?»
»Axel, mamma, vår Axel.»
Majorskan såg nu den bugande ynglingen och höll på att med
ett gladt smålöje räcka honom handen; men plötsligen sansade hon
sig och sade: »jaså, välkommen! Är han kommen till staden?»
»Ja, goda majorska.»
»Hm, jaså. Han kan ju komma hit i morgon.» .
»Ja det ämnar jag visst», sade ynglingen, som ej tycktes märka
majorskans stela ceremoniösa uppförande; »alla dagar, liksom förr,
goda majorska. Ack! hvad ni varit god mot mig; om ni icke mins
det, så mins jag - och mamsell Emma se’n - tack för sist!»
Den förste af gästerna som observerade den främmande var
notarien, hvars runda ögon hade någonting allseende uti sig. Dessa hans
ögon betraktade ynglingen och majorskan så frågande, att majorskan
tvingades bryta tystnaden och säga: »det är Axel Erman, han, gossen,
som min salig man ...»
»Jaså, jaså», yttrade notarien. »Välkommen igen, kära du!>>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
