Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet, 267
»men», tillade hon tröstande, »det är ej att tänka på, då vi blott ha
fjorton dagar på oss.»
Sagdt som gjordt. Det gamla guldet såldes och blef innan dagens
slut förvandladt i ett alldeles modernt storrosigt, rödt och hvitt
möbeltyg och en ny matta framför soffan.
Ernestine fick välja och menade på att sjelfva tant Ryppel skulle
afundas mamma ett så vackert tyg, fastän hon »nyttjar siden», som
likväl var mera »durabelt», något som den beskedliga flickan ändå
tycktes respektera till och med hos en modevara, hvars värde försvann
spårlöst vid första nyck.
Majorskans förmak blef sålunda ganska briljant, och för att visa
det och låta Ernestine bli i den öfvertygelsen att mamma ej led brist,
gjordes åter igen bjudning, denna gång splendidare än någonsin förut.
Visserligen hade majorskan, för att tillvägabringa så stora ting,
nödgats att hos rådman Svan begära kredit, som ej nekades; men
också fick Ernestine ett begrepp om hvad modren förmådde, då hon
endast ville.
»Vår goda majorska slår stort på», yttrade notarien till
rådmanskan Svan, då sällskapet gick hem om aftonen.
»Ja, man kan ej neka att med hennes tillgångar så ...»
»Åh ja, stackars majorska, de kunna ej vara så stora, det höll på
att blifva konkurs efter majoren.»
»Men det är för att fira sin kära dotter från Stockholm hon gör
allt detta. Också lär Ernestine komma att ärfva gumman der oppe, och
Svan säger att det ej blir obetydligt. Underligt huru lyckan hjelper
fram somliga.»
»Ja, min bästa fru Svan; lilla Ernestine är också nära nog en liten
aktris, så afvägd är hvarje rörelse; hon lyfter sina armar med en viss
grace, som påminner om Preciösa. Man måste riktigt bråka hjernan
för att kunna hitta på något nytt i artighetsväg; hon är verkligen så
bortskämd, att det är ett mödosamt göra att hitta på något nytt.»
»Och den stackars Emma ...»
»Ack ja, hon måste bära dagens tunga och hetta; man säger att
hon sålt ett helt garnityr, som hon ärft, för att tillfredsställa modrens
och systrens fåfänga.»
»Och ändå får hon knappt vara med, stackars flicka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
