Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet. 269
som står enslig och öfvergifven på dansvallen. Det finnes någonting
djupt melankoliskt i alla nya ruiner - någonting glädjande uti en som
trotsat tiden.
Den unge mannen hade ett lika elegant sätt att vara, som hans
klädsel var elegant, och detta tillsammans med hans lidande utseende,
som bevisade att han kämpat mången hård kamp med ödet, och hans
på en gång fria och försigtiga umgängessätt, fängslade i synnerhet
damernas uppmärksamhet. Det är en egenhet att qvinnan väl vill
stödja sig mot mannen och ej blir lycklig, om hon ej tror sig ega ett
sådant stöd, men derjemte oändligt gerna vill uppträda som mannens
räddarinna både till kropp och själ.
Det är denna räddningslust som just utgör möjligheten för den
»intressanta blekheten» att vinna framgångar hos det täcka könet. Man
anar något själssår som måste helas, någon ånger som måste tröstas,
några svagheter som måste ursäktas.
Det dröjde ej länge förr än den unge baronen af sin mor infördes
hos majorskan, och ej många dagar hade förgått förr än hela staden
viste, att unge baron Tornérkrans och Ernestine Rolfsberg älskade
hvarandra och af majorskan redan fått den moderliga välsignelsen, som
af friherrinnan så tillstäldes att den fick ett teatraliskt utseende; ty
friherrinnan var ej nöjd med de simpla känslorna, utan ansåg sig alltid
behöfva höja deras värde genom ett lysande och öfverraskande yttre.
Tant Ryppel kunde, som friherrinnan uttryckte sig, ej längre dröja
med att åter trycka sin älskade Ernestine till sitt klappande hjerta, och
derför reste den unga flickan med en bekant familj snart åter till den
ädla tantens möte.
Tant Ryppels förmögenhet var nu ganska riktigt testamenterad till
Ernestine, och derför fick hon också genast en friare; och hvem kunde
väl vara bättre, mera passande och hyggligare, än unge Tornérkrans?
Man kunde väl ej se någon större kontrast än mellan honom och hans
tillämnade sjuttonåriga brud. Han utmerglad, blek, slapp, död för
verlden, en filosof af mattighet och öfvermättning, en dygdespegel af
sjuklighet och tröghet - med ett ord, en tjugusjuårig menniska, som
redan genomlefvat femtio år; hon deremot frisk som en ny utsprucken
ros, anspråksfull som en rik flicka, ytlig som en modedocka och
nyckfull som sjelfva tant Ryppel. Det var det oaktadt ett passande parti,
som alla gillade utom Axel Erman, som lika elakt som löjligt liknade
partiet vid Hotel Dieu, som omgifves af en blomstergård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
