Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 Berättelser, skizzer och noveller.
Jag hörde ett barn skrika i granskapet och lyssnade. Ljudet kom
från sidan, men tycktes stiga uppåt till mig, och detta besynnerliga
förhållande kom mig att fortsätta min rekognosering. Jag leddes af
ljudet till en tapetdörr, som jag sakta öppnade för att se ditin; en kort
trappa gick ner till ett rum, som dunkelt upplystes af en lampa. En
qvinna gick fram och åter i rummet, bärande ett barn; det var en
liten blek unge, så der tre år gammal kunde jag tycka. »Se så, lilla
Emerence, tyst, tyst!» sade qvinnan och sökte att sofva barnet med
sång. De der vaggvistonema verkade underligt på mig; den vackra
friherrinnan, sjelfva papegojan, allt var glömdt, blott af nyfikenhet på
detta nya föremål. Det starka af brottet var orsaken till denna
nyfikenhet: här i alla rum glans och prakt, ljus och guld, och der nere
mörker, en qvalmig luft och eri ängslig vaggvisa i stället för pianots
pilsnabba toner.
Ovilkorligt, liksom någon sagt det för mig, och jag endast stafvat
efter, hviskade jag vid mig sjelf: »stackars liten!» Barnet tystnade,
det sof! sof sött. Sköterskan lade det i en präktig vagga, som jag
blott såg till hälften. Nyfikenheten var en gång retad, jag ville se
hela vaggan, barnet, rummet, qvinnan, der nere i det underjordiska
riket, der den matta lampan brann. Jag smög på tå utför trappan,
hvilken, liksom för att gynna mig, var klädd med en klädesmatta -
och snart stod jag der nere, skyld af en skärm, hvars ändamål
tydligen var att framdragas framför trappan, men som nu var
undanskjuten åt sidan och lemnade en vrå, der jag fick rum.
Den qvinnoskepnad, jag förut skymtat, såg jag nu tydligt; det
var en gammal gumma med insjunkna anletsdrag och ett par mörka,
dystra ögon, som förskräckte mig. De gamle bruka ofta tala vid sig
sjelfva, och så var äfven här fallet; den gamla lät mig i afbrutna
meningar höra åtskilligt: »hon lefver bara i herrlighet, hon - barnet frågar
hon inte efter - vore inte jag, så - hm, hm - åh ja, sådan var
mor före henne - hon är vacker kantänka och kan inte med att
barnet har blå ögon som fadren. Stackars öfvergifna barn!»
Öfvergifna? tänkte jag, och tittade nyfiket på den granna vaggan.
Kan ett öfvergifvet barn sofva i en så präktig vagga?
»Hm», återtog gumman efter en stunds tystnad, »hm - det är
tredjedag jul i dag, och medan de leka der oppe och tänka på intet,
så vill jag se, huru det går deras barn - och lilla Anna. - Ack,
Herre Gud! hon är fattig mans barn, Anna; men lyckan rår för års-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
