Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 Berättelser, skizzer och noveller.
Nu började hon sin trollsång åter:
>Hur skall med lilla Anna gå?
Lilla nyckel, svara derpå.
Ärans krans,
Ryktets glans,
Gods och pengar,
Vagn och drängar -
allt är tyst - intet af allt det der får min lilla Anna.
Armod i ditt bo -
kling, kling - nu slår nyckeln.
Hopp och tro ->
kling, kling - återigen, nå, det är godt nog åt den fattige.
Rikedom och lycka -»
kling, kling. »Nu förstår jag ingenting af alltihop», afbröt gumman
och upprepade: »Armod i ditt bo - Hopp och tro - Rikedom och
lycka - och för dessa orimligheter ringer nyckeln. - Nå, ring nu
omkull alltihop», tillade hon, liksom förargad på den lilla spåmannen,
som svängde sig på ett hår, »ring nu också - Fattigdom skall trycka
- hvad? han är tyst - Amen, amen, så skall gå!»
Nu vaknade åter barnet, och gumman skyndade sig att gömma
nyckeln, kastade en forskande blick kring rummet, liksom hon fruktat
lyssnare, och lutade sig öfver vaggan. Jag, som för min del funnit
det der trolleriet mindre intressant, begagnade tillfället och smög
uppför trappan in till min papegoja, som sade: »papgoja vill ha mat». -
Jag fann allt så underligt, så spöklikt; ty Anna Lena der hemma hade
många gånger talat om spökhistorier för mig. Jag skyndade mig in i de
lefvande rummen, återsåg det glada hvimlet, de strålande ljuskronorna,
de stora trymåerna, och fann mig ej väl till mods förrän jag stod
bredvid min far.
»Har lille Rolf nu hållit samspråk med papegojan?» frågade
friherrinnan. Säg, lille Rolf, är ej det en vacker fogel? Du ser så mörk
ut, min gosse; hon har väl ej huggit dig eller skrämt dig?»
»Nej - nej», sade jag helt kort.
Hon fann troligen, att jag ej var road af konversationen, och
upphörde. Den spenslige herrn, som förut förklarat mina känslor,
klappade mig på hufvudet och sade: »lille Paris är säkert sömnig.»
Men jag - jag grämde mig i mitt hjerta, fastän jag ej viste
hvarför. Den gamlas sång, nyckelns klingande stod lefvande för min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
