Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyckeln. 287
själ - och allt var så bittert - hvarför? hvarför? Jo, jag hade i
en gyllene vagga sett - ett öfvergifvet barn.
»Jag nödgas säga madam», yttrade friherrinnan några år derefter
till Emerences sköterska, madam Tallqvist, »jag nödgas säga, att jag icke
vill ha mitt barn till en sådan tjock och lunsig varelse, som hennes
dotterdotter.»
»Ja, hennes nåd, det kan vara sant nog, att Anna är bra lunsig,
men hon är frisk och rask, Gud ske lof, och om den lilla fröken -»
»Vore så frisk, menar ni», afbröt henne friherrinnan, »så kunde
hennes växt göra litet till saken. Emellertid säger jag nu, en gång
för alla - flickan skall snöras; ty i annat fall får hon ingen styrsel i
kroppen. - Brittchen skall snöra henne; och hon, madam, låter en
annan gång bli att lösa opp snörbanden, så att den stackars ungen
aldrig skall få någon form.»
»Stackars min lilla fröken», hviskade gumman för sig sjelf, då hon
återvände till barnkammaren, »stackars lilla Emerence», sade hon, då
det lilla bleka barnet, uppledsnadt vid allt, började gråta öfver att
ingenting var roligt; deremot stojade der i rummet ett annat barn,
det var lill-Anna, hon var glad och fann hvarje småsak så märkvärdig
och så rolig. De begge barnen voro lika gamla och nära nog
uppfostrade tillsammans, emedan gumman Tallqvist, så snart lill-Anna
kunde gå, tog henne som lekkamrat med Emerence. Friherrinnan hade
väl menat, att torparens dotter skulle blifva ett slags slafvinna åt
hennes egen, men lill-Anna hade en öfvervinnelig frihetskärlek och förstod
sig dessutom så litet på krus och komplimenter, att hon i stället blef
riktig kamrat med lilla fröken, som ej förlorade derpå, utan tvärtom
just derigenom vann den smula glädje hon kände. Barnen voro åtta
år, och Emerence tycktes blifva allt, utom vacker; det var ett blekt,
magert barnansigte, med denna prägel af ängslighet, som cellsystemet,
användt i uppfostran, har med sig, detta betryckta utseende och denna
missnöjda min, som stämpla alla barn, som uppfödas inne och tuktas
till stillhet och hvad man kallar seder. - Jag vet ej andra seder,
passande för barnet, än dem, som roa det, som bidraga till dess
harmoniska utveckling både till kropp och själ: således glädje, lek och
lärdom om hvart annat. Den tid kommer nog, då barndomens fröjder
ej mera äro till för oss. Deremot var Anna en »dugtig unge», och glad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
