Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyckeln. 289
»Ja, verkligen, min bästa, jag skall använda mina bona officia»,
sade baronen; »det är ej utan man kan något latin ännu. Jag går,
min vän, och för med mig onkel Gabriel.»
»En ganska aktningsvärd man, gamle baron Gabriel», yttrade den
gentile herrn med polisongerna, »en ganska originel man, med ett
gubb-hufvud, sådant som jag sett det af Titian.»
»Uppriktigt sagdt, min gode Mikael», smålog friherrinnan, »onkel
Gabriel är en stor narr, men mycket rik - det har till och med varit
och är hans mening att göra vårt barn till sin universalarfvinge.»
»Jaså, gratulerar», yttrade den gode Mikael eller kongl, sekter
Pansarhjerta, »gratulerar, jag hörde på honom, att han intresserade sig
för lilla Emerence. - Är hon vacker?» sade han. »Ja bevars, hon är
en liten skönhet», sade jag. - »Hon är väl glad och fri af sig; ty
trumpna ungar kan jag ej med», sade han. - »Hon är glädjen och
älskvärdheten sjelf, sade jag.»
Friherrinnan suckade djupt - intet af allt det der var sant -
hon var tvärt om. »Nå, bäste Mikael, hvad sade han vidare?» frågade
friherrinnan, med dold fruktan.
»Jo», återtog denne, »han sade, att han älskade glada, lyckliga
barn, och att han besökt familjer, men öfverallt - förlåt att jag
nyttjar den originelle gubbens ord - men öfverallt träffat idel konstlade,
uppspetade barn, som ej vunnit hans sympatier. Han riktigt gladde
sig åt att få se lilla Emerence.»
»Kanske han kommer snart», yttrade friherrinnan; »jag måste se
om min lilla juvel - farväl, bäste Mikael - förlåt!»
Mikael gick och friherrinnan skyndade sig till barnkammaren; det
var ett sällsynt besök. Både madamen och barnet sågo förundrade
den granna frun inträda, och väntade, hvar i sin stad, någonting
mycket märkvärdigt.
»Kors, kära Emerence, hvad du är blek och ser ängslig ut», yttrade
friherrinnan, i hvars hjerna idéerna om det stora testamentet gjort
revolution. »Du skall se glad ut - inte så - nå, skratta och var
glad, Emerence! Vill du icke!» - Omöjligt, ej ett leende kom öfver
de bleka lapparne, ej en solskensskymt glindrade i de djupt liggande,
dystra ögonen. »Nå, Emerence, se glad ut - nå, du vill inte -
när mamma befaller, vill du inte lyda mamma?»
»Jo - jo, mamma», stammade flickan, »jag är så glad, så glad,
bara mamma inte är ond; söta mamma, jag är glad.»
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller, IQ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
