Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29° Berättelser, skizzer och noveller.
»Du är en kurjös flicka», återtog modren; »är du glad, då gråten
står i Ögonen på dig? Madam gör flickan alldeles pjollrig - kanske
mitt stackars barn får stå efter för er egen tjocka dotterdotter. Nå
väl, hon skall ej länge bli qvar, flickan är ju alldeles förtryckt. Nå,
madam Tallqvist?»
»Min nådiga hennes nåd, allt det der kommer deraf, att lilla
fröken så tidigt har blifvit tvingad att ej vara yr och barnslig; nu är
hon, som sagdt är, försagd. - Jag skall säga hennes nåd, att hon ej
vet huru hon skall bära sig åt, då hon skall vara glad.»
»Nu är emellertid min befallning, att Emerence snöres, klädes,
enkelt men smakfullt, håret brännes i långa lockar, och så muntrar
ni opp henne - och du, Emerence, du skall vara glad - hör du!
Mamma säger, att du skall vara munter och yr, då du kommer opp i
salongen och träffar en gammal herre med grått hår, och svara honom
raskt och precist, så att vi ej få skam af dig.»
Efter denna ömma och uppmuntrande befallning återvände
friherrinnan till salongen för att invänta den der besynnerlige onkel Gabriel,
om hvilken hon hört så mycket berättas, utan att, det oaktadt, kunna
uppfatta hans karakter, derför att hon lika litet kunde eller ville känna
en menniskas verkliga värde eller lumpenhet, som den, hvilken blott
älskar naturen, frågar efter hvad de herrliga blommorna heta, eller om
de äro läkande eller giftiga.
Under passagen genom den sträcka rum, som jag förut beskrifvit
ligga mellan stora sällskapsrummet och barnkammaren hos baron
Gyl-lenpils, blef hon uppmärksam på ett ovanligt stoj och högljudt skratt,
och då hon inträdde, såg hon en liten gråhårig man, som lekte med
lill-Anna.
»Tyst nu, min unge», yttrade den gamle och reste sig opp, »tyst
nu barn.» - Han närmade sig friherrinnan, såg henne mildt, men
noga, in i ögonen och sade småleende: »friherrinnan Gyllenpil, eller
huru?»
»Jo, man kallar mig så», yttrade friherrinnan något snäsigt; emedan
den gamle på sin höjd såg ut att vara rådman i en småstad.
»Jaså - det är bra det, lilla kusin», återtog den gamle, »jag heter
Gabriel Gyllenpil och är Dagoberts fars kusin.»
»Ah, onkel Gabriel!» utropade friherrinnan Öfverraskad, »tusende
gånger välkommen till oss i vår lilla våning!»
»Lilla?» frågade gubben och såg sig småleende omkring; »vet ni,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
