Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyckeln. 291
kusin, i denna lilla våning kunde tjugu lyckliga familjer få rum -
och, kusin, tjugu lyckliga föräldrar och hundrade barns glädje kunde
rymmas i er lilla våning.»
»Min man har således ej träffat er, bäste onkel», afbröt friherrinnan
onkel Gabriels vackra betraktelse.
»Nej, min bästa kusin, nej; men er flicka tycker jag om. Nå, låt
bli frackskörten, unge - hon är glad och fri, lycklig och yr - nå,
nå, gamla bli vi med tiden.»
»Vår flicka?» frågade friherrinnan.
»Ja, kusin, jag tackar er uppriktigt för er uppfostringsmetod -
och kan onkel Gabriel göra något för den der ungen, så gör han det
gerna; kom hit, barn, och sitt i knäet på onkel, medan vi tala; nu
skall du vara tyst och snäll, sedan skola vi leka.»
Anna kröp opp i gubbens knä och satt stilla som en bild.
»Ni misstar er, bäste onkel», började friherrinnan.
»Nej, frukta icke det, kusin; detta barn, med sin friska gläd
tig-het sticker bjert af mot alla de »tåpiga» och uppskrufvade ungar, som
slägten, Gud nå’s så visst, består sig. Jag har rest omkring; öfverallt
har jag träffat små underverk, men inga barn; den ene har klinkat
Bethoven för mig och sträckt på de små fingrarne, att de blifvit som
strumpstickor; en annan har velat pladdra franska för mig, och
friherrinnan Alexanders äldsta flicka, som är ända till ii år gammal, slog
sig ut i litteraturen för mig och kände till, Gud vet hvad. - Allt det
der plågade mig, riktigt pinade mig, att se det bästa Gud skapat,
ett godt, gladt och oskyldigt barn, af fåfänga förvandlas från en
himlens spegelbild till en papegoja, från frihet till slafveri, från lycka
till missnöje.»
»Men, bäste onkel...»
»Ja, min kusin», afbröt gubben den påbegynta rättelsen, jag
tackar er hjertligt, kusin, att ni velat vara den enda i slägten, som låtit
barnet vara barn, och, tillade han med tårar i ögonvrån, jag blef också
uppfostrad till en sådan der konstmenniska. Ack! hvad jag led, hvad’
jag gret och bad när jag var liten, jag bad om försköning; men
förgäfves, man ville ha mig till ett underverk af lydnad, af kunskap, och
predikade dygd morgon och qväll - hur gick det, kusin? Jo, så, att
jag lydde af fruktan, ej af kärlek, att jag blef uttråkad af vetande
innan jag fick något, och att min dygd blef ett löst skal, som jag
skakade af mig, så snart jag kunde. Nå väl, jag föll således på många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
