Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 Berättelser, skizzer och noveller.
alla kronorna af ljus och förgyllningarna glänsa och folket hvimlar, och
glädjen? - det är detsamma med glädjen, men musiken ljuder och
man dansar. Fröken Emerence gjorde sin debut i sällskapslifvet.
Tusende gånger hade friherrinnan sagt: »stackars Emerence, du är ändå
bra ful!» Tusende försök voro gjorda för att göra henne behagligare,
guvernanten hade haft all möda ospard att lära henne ett ledigt skick
- allt var förgäfves, ty endast ur känslan af frihet, af sjelfförmåga,
utspringer sällskapsgåfvans hemlighet, den nemligen att lefva bland
menniskor, utan att de känna sig tryckta deraf.
Fröken Emerence kunde aldrig glömma, att hennes mor ansåg
henne ful, hvarje spegel sade henne, att hennes bleka, dystra
ansigte ej kunde intaga någon; och hennes sätt att vara berodde på en
sådan massa reglor, att hon, för att ej glömma ena hälften, rent af måste
underlåta den andra. Det var något kantigt, lillgammalt och
instude-radt hos detta barn, som stötte till och med den mest bortskämda
vana; ty vi fordra natur för allt skönt, och konstens högsta
fulländning-är då den förnekar sig sjelf och försmälter till natur; derför är allt
sant skönt, allt herrligt, allt beundransvärdt alltid någonting mycket
naturligt, någonting ganska enkelt.
Det var klart att fröken Emerence, som var värdinnans enda barn,
utgjorde aftonens glanspunkt. Alla fjäsade och smickrade det stackars
barnet, men detta smicker blef så osammanhängande, så planlöst, att
hon i sitt hjerta kände, att man tog det ur luften och att hon sjelf
icke gaf anledning till en enda artighet. Hon försökte le, hon till och
med förestälde sig att hon var glad - men munnen kunde ej le
hjertligt, äfven detta skedde efter regel.
Så stod hon i fransäsen och observerade på sig sjelf och på hvarje
min hos sina grannar. - Du är ändå bra ful, säger mamma, tänkte
hon beständigt - och så trodde hon alla gjorde. Der sitta två
hviskande personer bakom henne, de märka troligen icke, att det är hon,
som står framför dem. »Hon är bra obehaglig», yttrade den ene, en
ung herre, till en äldre man med kommendörsstjerna. »Ja,
besynnerligt nog, då hennes mor är en skönhet», svarade denne. »Men lilla
Amy von Tam är en prydnad för societeten; se, med hvilket behag
hon rör sig, se, hur hon småler som en engel», hviskade den yngre
herrn.
Den gamle rigtade sin lorgnett på den unga flickan, som nu dan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
