Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°4 Berättelser, skizzer och noveller.
»Er, min far?» frågade Emerence och lyftade opp sitt
rödblos-sande ansigte; »er egendom?»
»Ja visst, Emerence», svarade modren; »den är vår, sålänge du är
hemma.»
»Är testamentet stäldt till er eller mig?» frågade Emerence
liksom blyg. »Jag vet nog att det är mina föräldrar som vårda min
egendom.»
»Till dig, barn», yttrade baronen, »till dig.»
Emerence reste sig opp, och med en kraft, som bevisade huru
bittra hennes känslor varit, sade hon med darrande röst:
»Min mor och ni, min far, egendomen är min och ingen annans;
ty jag har hört, att onkel Gabriel ämnat att skänka sin egendom till
en af sina slägtingars döttrar, med full dispositionsrätt; är det så?»
Baronen såg förundrad på sin dotter och småskrattade.
»Åh ja, onkel Gabriel hade sina kurjösa idéer, så är det, säger
inspektören.»
»Då disponerar jag min egendom sjelf.»
»Du?» ropade friherrinnan vredgad.
»Ja, mamma, sjelf! Och ni har ej rättighet att hindra mig.
Förlåt, mamma, jag är er dotter, men ej er lifegna.»
»Är du rasande, flicka?» frågade modren med vrede. »Är du
rasande?»
»Nej, mamma; men jag är fri, åtminstone i ett afseende. Säg,
mamma! är jag ej ett öfvergifvet barn, var jag det icke alltid? Ända
från barnkammaren, der jag satt bortglömd hos gumman Tallqvist; jag
såg er aldrig; ni glömde ert barn för - för hvilka? - jag vill ej
nämna dem, min mor; jag växte och blef ej vacker nog, och ni
tröstade er dotter genom att förebrå henne hennes fulhet. Ack, mamma,
jag hade tusende gånger velat kasta mig till ert hjerta, om ni egt
något.»
»Emerence, du rasar», stammade modren.
»Nej, mamma! jag rasar icke -.»
»Men tyst då, Emerence», sade fadren så kraftfullt han förmådde;
»tyst då, tyst, jag befaller.»
Ett smålöje, fullt af ömkan, spelade kring flickans mun.
»Kära pappa! börja icke att befalla just nu. Men, mamma»,
fortfor hon, »att ni försköt mig som liten, det förlåter jag er; att ni pinade
mig då jag blef större, det förlåter jag er också; men att ni nu, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
