Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyckeln. 305
jag utan blygsel kan visa mig, stänger in mig, behandlar mig som ett
barn, hindrar mig att uppträda i kretsar, der jag är efterlängtad -
blott af fåfänga - det förlåter jag er aldrig; och onkel Gabriels
testamente skall inte till värdet af ett grand gagna er.»
»Kära Emerence», sade modren, hvars hela kropp darrade af de
mest stridiga känslor; »sluta då en gång; du dömer för strängt; vid
Gud, jag har aldrig tänkt derpå. Sluta då för Kristi skull!»
»Ja, jag slutar, men då är det också slut med slafveriet. Jag
köper i morgon dag en fasonerad sidenklädning, ekipaget skall stå till
min disposition, ni gör bjudning i morgon, ni låter er dotter vara med
i societén.»
»Ja, ja, goda Emerence, gerna, gerna! blott du ej fortfar på detta
sätt.»
»Jag vill ha egen kammarjungfru och ej omges af mammas spioner.»
»Ack, barn, du förkrossar din mor», sade baronen och gnuggade
händerna i förtviflan.
»Jag har aldrig haft någon mor», sade Emerence, »ty då vore jag
annorlunda än jag är. Ack, jag känner att ni gjort mig till en
afgrund sande», tillade hon och tårarne trängde med våld öfver kinderna;
»jag känner, att ni uppfostrat en orm ibland er, att jag är dömd att
plåga, att pina, att hämnas; och dock - ville jag det icke. Hvarför»,
återtog hon efter en stunds tystnad, »hvarför gjorde ni mig sådan?
Jag vet väl, att jag brutit svårt mot min barnapligt, att jag på en
gång förstört friden och lugnet för hela min lefnad, men jag kan ej
få någon förlåtelse - och utan förlåtelse finnes ingen frid, intet lugn
- ack, hvarför gjorde ni mig detta?»
Friherrinnan var djupt skakad och ropade:
»Emerence! vi förlåta dig allt hvad du sagt.»
»Ni?» sade flickan, »nej nej, ni kan ej förlåta mig. Den som
lät ormen hungra, den som matade honom med gift, den har ej rät*
tighet att förlåta, om han blir biten. Det är ett straff, mamma, och
den, som straffas, behöfver ej förlåta bödeln att han slår. Men», tillade
hon med en djup sanning i rösten, »men hvarför gjorde ni mig
till mina föräldrars bödel?»
»Lugna dig, barn», yttrade baronen; »mamma får sina konvulsioner.
- Lugna er begge två - se så, barn! Man kan bli alldeles
förbryllad af ett sådant spektakel. Bara inte betjeningen hört något, så gör
det ingenting, så blir allt godt igen.»
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. 2O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
