Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Lundman och hans vänner. 315
gjorde odlaren ganska stor heder. Man borde skicka ut hela
sällskapet en yrvädersqväll på de sköna fälten, så att de måtte lära sig sätta
värde på näsa och öron och icke endast på magen. Allt hade ändå
gått väl, om vi icke, sedan jag redan var halft förfrusen, på en gång
kommit ut på en dylik snö-öken. Det var, sade pojken, Åkersbergs
stora gärde, som räckte nära en fjerdingsväg; derefter vidtogo, fortfor
han, en stor äng, dock utan träd, ty egaren var allt för stor
jordbrukare att tåla sådana, hvarför det var en så kallad artificiel äng, det
vill säga, att det i min belägenhet gjorde samma gagn som en åker;
sedan kom man in, sade pojken, i en skog. Nå, Gudi lof för det.
Ja, men det var en skog, som för fyra år sedan hade varit
utsatt för eldfara och således icke kunde anses för annat än en skog i
historisk mening. Således slätt äfven der, storm och snöyra.
Nu först blef jag förtvinad. Jag hade åkt nära tre fjerdingsväg
och detta mest genom skog, och ändå var jag nära förfrusen, och nu
hade jag för mig ungefär fem fjerdingsväg bara slättmark. »Ja, Gud
vet», sade pojken, då han slutat sin föreläsning i ortens topografi.
»Gud vet om Palle kan pulsa sig fram i snön, innan jag fryser i hjel».
Den egoisten trodde säkert, att min kappa höll mig varm, så att han
ej en gång behagade säga vi, när det var frågan om att frysa i hjel.
»Bor här då ingen menniska nära, så att man kan få tak öfver
hufvudet?» sade jag.
»Nej, inte annat än Åkersberg, om det inte yrade så kunde man
se byggningen.»
»Kör opp dit. Hvem bor der?»
»Jo, kapten.»
»Lika godt, det måtte väl vara en kristen menniska, kör!» Men
detta blef ej så lätt. Ändtligen togo vi reda på en vägvisare, som,
enligt pojkens försäkran, ledde till Åkersbergs säteri. Efter all anledning
hade denna vägvisare samma snillrikt uttänkta inskription, som så
många andra, eller att börja med följande märkliga ord:
»Här leder vägen till -»
En resande frågar verkligen aldrig en vägvisare om någonting
annat än vägen och vill ej precist alltid stanna bums stilla för att
läsa den märkvärdiga omständigheten att ortens länsman funnit nödigt
att det var vägen och icke någonting annat, som ledde till det åsyftade
stället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
