Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gublen Lundman och hans vänner. 31?
En stor täckbåge stod uppslagen och ett par fruntimmer stickade på
ett vackert sidentäcke, under det att en herre, troligen kaptenen sjelf,
gick fram och åter på golfvet, klädd i en gammal grön jagtrock.
Det der såg småtrefligt ut, i synnerhet som jag genast såg att
de begge yngsta damerna sågo rätt bra ut, hvilket bevisade att jag
ändå icke var alldeles genomisad.
Mitt mottagande blef mer än artigt, det blef hjertligt.
Kaptensgubben tycktes bli riktigt glad att der kom främmande. Han lärer allt
haft en smula tråkigt under vintern, då hvarken möten eller jordbruk
ansträngde honom och då han, liksom hela familjen, befann sig
temligen ensam. Det kom nemligen snart fram att det var långt till
grannarne, och så, hvem vet om de der kära grannarne voro af det
tråkiga slaget; ty sådana finnas också, utan att man precist derför
behöfver förtala detta slag af menniskor.
Kaptenen var en gladlynt gubbe, mellan femtio och sextio år
gammal; hela hans uppträdande tillkännagaf ett godmodigt lynne, och
det är säkert att han var afhållen inom kompaniet, men också mer
än en gång fick gnat af öfversten för sina många »gubbar». Men
dessa gubbar voro ändå hans gamla krigskamrater, många af dem hade
stugan full af barn, andra åter skötte sitt torp lika väl, som de skötte
geväret illa; och hvarför skulle de ej få stå qvar, då det en gång för
alla var afgjordt att intet krig mera vore möjligt. Det stod ju i
bladen att civilisationen numera stigit till den höjd att -
Sådan var farsgubben. Kaptenskan var ett hvad man kallar
respektabelt fruntimmer. Hon hade säkert varit ganska vacker, och
det är mer än troligt, att dåvarande löjtnanten haft all möda ospard
att få ega henne. Det var inte utan att hon var stolt, visst ej för
egen del, men för slägten. Huru vi pratade, så slintade der fram än
ett, än ett annat namn, som tillhörde hennes slägt - namn som hade
god klang. Jag har observerat att detta snarast är fallet på landet och
i aflägsna provinser; man är der liksom rädd att bli ansedd för riktiga
vildar, om man ej har slägt i Stockholm.
Men flickorna. Den pianospelande var en ljuslockig, blyg varelse,
en stilla och lugn själ talade i de blå ögonen; hon hade ej mycket
att säga, men hon kunde tiga med behag; deltaga i samtalet ändå -
det går an för den, som kan det.
Den yngre flickan såg bättre ut och tycktes ha ärft
kaptenens lynne; hon var spelande glad, skrattade gerna och hade infall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
