Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3J§ Berättelser, skizzer och noveller.
på infall, fastän kaptenskans blickar liksom varnade för den främmande
karlen.
På det hela är en sådan främling, som jag då var, i fara att anses
för någon sorts vilddjur, som inträngt i fårahuset. De kära mammorna
äro grufligen rädda för att deras flickor skola säga något, som ett
sådant der främmande djur kunde förvandla i gift, i förtal eller
spektakel. Det riktigt förargade mig att märka kaptenskans försigtighet;
icke var jag, det kunde hon väl se på mig, en så utlefvad ung man
att jag var i stånd att illa uttyda hvad en flicka sade, qvickt eller
dumt. Det gör rätt ingenting för en lefnadsglad ungdom; det är först
då man är gammal i förtid man slår sig på kritiken.
Sådan var familjen vid första påseende.
Och hvad hette nu kaptenen på Åkersberg? Jag har med vilja
icke sagt hvad han hette; ty då jag gjorde dessa mina observationer
viste jag det ej sjelf. Det vore ett brott mot all kronologisk ordning
att säga namnet innan jag kommer så långt.
Jag hade visserligen presenterat mig med hela mitt namn, omtalat
far och mor, för att låta förstå, att jag icke så precist var född på
landsvägen och (för flickornas skull) i förbigående nämnt, att jag snart
slutat min kurs vid akademien (hvilket dock ej tycktes bemärkas), men
hvarken kapten eller frun eller ens den yngsta, glada flickan gaf mig
förtroende om hvad familjen egentligen hette, och jag kunde ej fråga,
det förstås.
Man tycktes antaga, att jag fått veta allt det der af skjutsgossen;
men jag hade frusit för mycket för att fråga, och kanske att han till
och med ej viste mera än att det var »kapten på Åkersberg».
Om nu icke mamma varit med, så hade det blifvit riktigt trefligt
ihop med kapten och Hulda (det var den yngsta, som kallades så) och
den beskedliga äldsta, som log så tyst och så hjertegodt.
Men nu. Dessutom hade ödet stält så illa till att Hulda hade
veckan och sålunda måste ut att ställa om supén.
Den blef. Hulda har riktig heder af den och jag gjorde heder
jag också åt anrättningen.
Mitt kaptensfolk lefde på gammaldags fason. Klockan var
knappast tio, då jag med all ungdomens hänförelse uttalade mina tankar i
en af mensklighetens allra största frågor, som kapten händelsevis
kommit att nämna; jag talade sant, jag talade, skam att nämna om det,
rätt bra och lifvadt, ja, så att Hulda lade ifrån sig nålen och hörde på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
