Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 Berättelser, skizzer och noveller.
»Det var en granner fjäril det,
Till liljan kom han fram.
»Ack! får jag väl dig kyssa
»På krona, blad och stam!»
Ja kom, du ädla fjäril
Med blått på vingars guld,
Jag häller dig så hjertans kär,
Var späda liljan huld.
Och solen kläder blomman skön
I bruddrägt så en vår,
Hon i sin silfverkrona
På ängens brudpall står
Och högt deröfver, pellen
Spanns ut - ett himlahvalf.
Och begge trohet svor hvarann’,
Men blyga liljan skalf.
Men arma blomman lida fick
Allt för den kärlek sin;
Ty fjärilen han flydde
Långt bort från vännen sin.
Då klagar hon till vännen
I himlens höga loft:
»Jag fick en gyllne fjäril jag,
»Men guldet det var stoft.»
Då kom Befriarn: Stormen kom
Och liljan bröts och dog.
Att Herran gör det bästa
Det viste hon allt nog.
Hon brändes blek i solen,
Liksom ett torkadt hö;
Ack den, som ingens kärlek får,
Den kan så gerna dö.»
Amalia hade slutat. Hon lutade hufvudet i handen några
ögonblick, under det att vi alla sutto tysta. Efter en lång paus, liknande
den under en tyst bön, steg flickan opp från pianot med sitt vanliga
småleende och lugn i min och blick och sade: »det stämmer ej väl,
vårt piano, vi få lof att ha hit någon, som hjelper oss dermed.»
Detta var ett lyckligt afbrott, ty jag erbjöd min ringa hjelp och
åter kom samtalet i gång. Det gick dock temligen trögt.
Hulda tycktes mest tryckt af oss alla. »Nej, det duger ej»,
mumlade hon för sig sjelf, »man blir rent af bortpjunkad af de der lång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
