Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33° Berättelser, skizzer och noveller.
»Amalia och Hulda voro af annan tanke; men endast Hulda
uttalade sig, »att han riktigt var en afskyvärd karl». Slutligen friade han.
»Amalia, den beskedliga flickan, sökte, så godt hon kunde, låta
honom förstå, att hon icke ville ha honom. Han sprang till mamma.
Det uppstod ett fasligt lamentabile,, Mamma skulle dö, om hon ej såg
sin dotter i en ädel mans armar, under en manlig och stark varelses
beskydd. Morbror, kapten, var arg och snäsig och bad gunstig herrn
dra vintervägen. Fadren stod i vägen för sitt barns lycka. Hela huset
delades i partier; ty nu lämpade sig beskedliga mamma platt icke efter
pappas husbondevälde. Här uppträdde hon som »mor», hette det, och
som sådan kämpar den mildaste qvinna, som vore hon en tigrinna.
Det säkra var, att morbror tröttnade och tappade koncepterna och att
Amalia, för att sluta missämjan, sade ja.
»Ej långt derefter kom en annan friare. En hygglig man, stadgad
och så pass ädel, som det brukas, då man är hederlig karl; men tant
kunde ej med den hederlige karlen, ty detta var ej nog - ädel skulle
han vara. Dessutom så var han son till en person, som hon i sin
ungdom hört omtalas som en dålig karl, och »äpplet faller icke långt
ifrån trädet». Amalia deremot älskade hans flärdfrihet och hans öppna
rättframhet, som tant kallade plumphet och påflugenhet.
»Hon talade vid sin far. Denne blef glad och skref genast till
den andre unge herrn ett bref, sorn jag dikterade. Det var intet
uppslag, utan blott en upplysning, att kommerserådet testamenterat hela
sin förmögenhet till Kongl, teatern, som behöfver både gamla och nya
testamenten. Svaret blef att unge herrn, den ädle, väl älskade Amalia
mer än sitt lif, men just derför icke ville tillbjuda en så ringa lott,
som den han i sina små omständigheter kunde lemna. Således var
den saken klappad och klar. Men den beskedliga Amalia kunde nu
lika litet få sig till att rent ut säga ja, som att förut säga nej. Hon tillät
tvärt om mamma få hand om saken, och nu vaknade modersenergien
igen och karlen fick korgen, midt för näsan på både flickan, morbror
och Hulda.
»Den hederlige mannen blef djupt nedslagen; men jag och Hulda
sade honom sanna förhållandet. Han smålog bittert. »Amalia är då
alldeles viljelös», sade han, »det är sorgligare än allt annat.»
»Ja, hon är inte som jag,», utbröt Hulda i vredesmod. »Jag skulle
minsann inte låta leda mig på det sättet; men Amalia är långt ifrån
icke så vek. Hon endast tror, att ingen välsignelse kan komma i huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
