Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 Berättelser, skizzer och noveller.
som gå på gatorna, utan hålla sjelfva gatorna så rena, att man kan
äta smultron och mjölk ur ränns tenarne.
»Lundman får plikta.»
»Tackar ödmjukast, då får jag äta litet bröd och känna hur vatten
smakar i en åtta da’r, det gör magen godt. Sagdt och gjordt - inte
krusar jag polisen inte, eller korfvarne eller en enda lefvande själ i
hela Stockholm.
Gå hän og hente löjtnant Möller
Med sine elfve hundrede.»
De begge barnen hade sprungit den smala gatan uppför och flickan
förkunnade genast för den blandade befolkningen i det långa huset,
att visst någonting ledsamt händt, emedan Lundman supit sig full.
Detta var något som alla grannar så väl som barnen viste. Lundman
var den mest stilla och beskedliga karl man kunde tänka sig, småglad,
tjenstaktig och sig alltid lika och som på intet sätt gjorde buller af
sig; men motgångar tålde han intet. Fick han, hvilket dock var sällan,
snubbor på snusfabriken, der han arbetade, så tog han sig ett eller
annat glas, ungefär motsvarande den förargelse han fått, och som
han blef glad vid litet nog af den varan, blef Lundman vid
dylika tillfällen icke mera än hvad grannarne kalla »litet påstruken»;
men när större olyckor hände honom, blef ruset alltid i proportion.
När hans enda ’barn dog, gick han full i hela åtta dagarne. När hustrun
ett år derefter gick ifrån honom, fortsatte han en hel månad och höll
på att aldrig bli folk igen.
»Hvad i Guds namn har då händt», yttrade en liten svartmuskig
skomakare, som redan tändt sin eviga lampa framför kulan. »Jag
känner Lundman, jag, han super aldrig annat än då han är ledsen, och
sjunger han, då är han riktigt genomledsen.»
Hela den förstugan med sina fyra dörrar och sina fyra kyffen
väntade med spänd uppmärksamhet hvad det kunde vara för en olycka,
som nu drabbat Lundman, som tycktes temligen oåtkomlig för sorgen,
sedan han blifvit utan både hustru och barn. Han hade ej mer än
sig sjelf att sörja för, och den sorgen är måttlig, särdeles för en man
med Lundmans förnöjda sinne.
Skomakaren åtog sig att utforska hvad som händt och stälde sig
således, med händerna under sitt lilla skinnförkläde, i ytterdörren för
att uppfånga sin goda granne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
