Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Lujidnian och hans vänner. 335
Nu nalkades vännen Lundman. I den trånga gatan hördes mellan
plankraderna:
»Men ganske död var löjtnanten ej,
Ack hör! ack hör hur det dundrede,
Han reiste sig opp og sprang sin vej
Med sine elfve hundrede.
Ack hör! ack hör hur det dundrede.
»Hålla! hvem står der på lur? Jaså, är det du, mäster becktrå!
Ja, det är vackert väder i qväll - ser du stjernorna - tror du,
becktrå, att hustru min sitter der oppe med lilla Agata? Hvaba - ja, ser
du, der är en stor stjerna med en liten, liten sjutusan f-n bredvid
sig, det är min gumma och lilla Agata, begriper du. Annars så är
du väl spik nykter, du.»
»Ja Lu-Lundman, de-det ä-är ja vi-vi-visst.»
»Åh fy för f-n, nej tacka vill jag, så snart jag fick höra olyckan,
så sa’ jag vid mig sjelf: jaså är nu min bäste vän döder, så skall jag
min själ fira grafölet, sa’ jag, och så gick jag in till Öhmanskan -
det är »Svenska kronan» vet jag - och tog mig en, två, tre på
qvällqvisten och så kom en och annan god vän och så söp vi undan, så
att jag glömde hela strunten.
Ack hör! ack hör hur det dundrede.»
»Me-men, hvem ä-r dö-döder», stammade skomakaren, som
häftade på målet och således ej tycktes född till talare, »hve-hvem ä-är
dö-döder?»
»Tyst, vänta en smula! Hvar har jag Linds begge ungar?»
Den lilla flickan, vi förut sett, framträdde som representant,
emedan lille bror helt lugnt somnat tvärt öfver sängen och således
ej kunde inställa sig.
»Är det du, Maria?»
»Ja, farbror.»
»Kan du supa bränvin, barn?»
»Nej, farbror.»
Lundman drog fram en liten flaska ur rockfickan, »det är fint
distilleradt, sup flicka! Du skall ta dig en bra klunk, det kan du
behöfva, barn.»
»När flickan min dog», återtog Lundman, »så söp jag en smula,
tills hustru min fick reda på mig och sade: »låt bli det der för min
skull.» Då lät jag bli; men se’n fick presten veta historien och sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
