Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Lundman och hans vänner* ’’l 339
hålla väsen med oss, som gingo vägen fram. Hustru min blef riktigt
rädd och Agata började skrika; men då knöt jag näfvarne och sade:
nosa inte hit för - madam kan tro, att jag lade till en kötted, så att
det rungade i marken, och hade de kommit om igen, så hade jag
gifvit patron på käftamentet, så att han skulle fått leta efter hufvudet i
åtta runda dagar. Det är säkert det.»
Detta bekräftades med ett så dugtigt knytnäfslag i bordet, att det
lilla bränvinsglaset föll omkull och innehållet rann bort.
»Jaså», sade Lundman, saktare, »det var allt dumt det der, men,
lika godt, bara jag kan bli årg, så behöfver jag inte bränvin. Nej, olika
patroner. Min hederlige patron går sjelf i sin fabrik, han bryr sig om
att man arbetar, man har någon glädje af att gå på så långt krafterna
räcka, då patron ser och märker det.
»Vet ni, madam, det klagas så fasligt öfver arbetarne, och rätt
kan man nog ha i den klagan; men det är bestämdt inte endast deras
fel att arbetet går dåligt. Det är icke nog med dagspenningen, det
behöfs uppmuntran derjemte, och hur kan väl en arbetare ha lust till
arbetet, om han ser patron i sus och dus och högmod på en dag
förstöra mera än den fattige arbetaren har för hustru och barn hela
året-Det är inte mer än rätt och skäligt, att arbetaren stjäler
dagspenningen från en patron, som sjelf är en dagtjuf, att arbetarne, som tjena
en lathund, bli lathundar hela högen.»
Lundmans begge adoptivbarn gjorde den beskedliga menniskan
många svåra stunder. Visst var Maria en snäll flicka och lille Olle
en beskedlig pojke; men Lundman hade sin lilla fåfänga, och således
blef det för honom en hederssak att hålla barnen snygga och hela,
och dessutom ställa så till, att de fingo bra med mat. Allt detta var
icke så lätt verkstäldt af en menniska i hans ställning. Han hade icke
något hushåll. Det lilla kyffet, som han hettes bebo, var blott hans
sofrum, han lefde sin dag i fabriken och åt på närmaste krog. Det
blef således långa Lundinskan, som hufvudsakligen fick öfvertaga vården
om barnen; men hon var ändå en »tatterska» och hur det var, ansåg
Lundman ej henne vara den rätta.
I detta betryck viste den hederlige fosterfadren ingen bättre råd
än att tala vid den ende till hvilken han fastade något förtroende -
med patron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
