Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34° Berättelser, skizzer och noveller.
Han instälde sig derför på kontoret, då han viste att patron satt
der ensam och arbetade. Det var på vintren, lampan var tänd, det
hade Lundman sett redan nere på gården, men i förstugan hörde han
samtal inne på kontoret. Der var således främmande.
»Men hon har ändå rätt», yttrade patronen med klar, välljudande
stämma, »det är föräldrarnes välsignelse, som bygger huset.»
»Må vara», svarade den främmande, »men hon lider djupt, hon
lider mer än du; ty du har en hel lefvande verld omkring dig, en
mängd menniskor, hvars väl och ve beror af dig, din förmåga och din
lycka. Hon åter har ingen mera än den trånga kretsen, som omger
henne. Hon har ingen att lefva för.»
Patron teg några ögonblick. »Men hvad vill du, att jag skall göra?»
»Håller du af Amalia?»
»Ja, mer än någonsin. Ack! det der begriper jag så väl, det
skulle stå liksom en förbannelse mellan oss.»
»Men den vore ju oförtjenad?»
»Ja, men ändå - kommer du ihåg Bibelns berättelse om Jakob.
Han narrade sig till sin faders välsignelse och ändå hade han fått den,
och Esau blef utan. Kan ej så vara äfven med förbannelsen, med
missnöjet, sorgen, äfven om den ej har skäl för sig?»
»Jag vet icke; men jag tror det icke, ty det är orimligt.»
»Åh, Ludvig, det finnes mycket i Guds skapelse, som är orimligt
för oss, det finnes mycket inom det andliga lifvet, som synes orättvist
och ändå måste så vara.»
»Nå, hvilket då?»
»Jo till exempel att jag är patron och mina arbetare endast
arbetare.»
»Men det är deras egen skull, hvarför ha de ej lärt sig något?»
Patron skrattade godmodigt. »Och då tror du, att de blefvo
patroner allihop. Nej, om så vore, blefvo vi tiggare allihop, det blef hela
följden af att ingen fans, som kunde eller ville undangöra sjelfva det
tunga själsdödande arbetet.»
»Men det är väl åtminstone din skull, att du blifvit en duglig
karl.»
»Visst inte, åtminstone ej mera min skull, än det är fröets skull
att det kommer att kastas der det finnes matjord och icke på
hälleberget. Du, Ludvig, som har läst dig till lärdom och förstånd, borde
finna det jag, som endast lefvat mig till vett, inser. Hvad vi blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
