Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35° Berättelser, skizzer och noveller.
inte varit ond på tjugu år; ty Gud ske lof för helsan. Må tro
löjtnanterna på regementet tycka nog, att gubben Stenman är alltför frisk
han, så att han ej behöfver taga afsked och lemna Åkersberg åt någon
af dem; men således är jag god som guld, då jag aldrig är sjuk.»
»Men du hade ju svår hosta i fjol.»
»Ja, snufva ja. Den hostan satt i näsan, mamma lilla.»
»Men så hade du ondt i en arm i tu år se’n.»
»Det måste väl inte vara af förargelse, då jag helt simpelt
för-lyftade mig på en sten, som Anders ej orkade med.»
»Men då blef du ond ändå.»
»Ja efteråt, mamma, efteråt.»
»Du skall då ha rätt, om du också skall vända opp och ned på
hela verlden.»
Det var en dag på hösten, fram på förmiddagen, då patron
Erlingsson, tvärt emot sin vana, kallade opp sin gamle arbetare,
Lundman, på kontoret. Lundman instälde sig, snusig och nerdammad,
som han var, klädd i sitt långt för detta blåfärgade lärftsförkläde,
hvilket numera var äkta snusbrunt (reflektionerna göra sig sjelfva,
d. v. s. detta var verkligt snus). Det var ej så utan att Lundman
väntade något »förbannat-tyg», som han benämnde förargelse; men han
kände sig alldeles oskyldig till både sorgerus och andra fel och hade
föresatt sig att försvara sig sjelf och sin ära. Här kan inte vara annat
än elaka menniskor, som inte ha annat att göra än ställa till förargelse,
tänkte Lundman, och antog redan i förstugan en min, som skulle
till-kännagifva den förolämpade oskulden. Det är lögn allt ihop, tänkte
han vidare och trädde inom dörren.
»Hör på, Lundman!» började patron, »jag har fått underrättelser
angående dig.»
»Ja, hvad det kan vara, så är det bara elaka menniskor, som
inte kunna lemna någon i fred, och patron må tro dem, om han vill.»
Erlingsson smålog.
»Nå, nu är du fasligt häftig, Lundman.»
»Ja, det kan inte annat än gå mig i magen, att. ...»
»Käre Lundman! tig nu litet grand.»
»Ja bevars; men annars så har jag tjenat patron i så många år,
att. , .,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
