Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Lundman och hans vänner. 363
»Tycker du det?» smålog Erlingsson.
»Ja, och Gud vet hur det går. Jag har mina märken.»
»Hvilka då?»
»Jo, si patron förbjöd mig att nämna patrons namn, och det
gjorde jag inte en enda gång; men en gång försade jag mig och sade:
patron Erlingsson, sa’ jag. Haj, hvad mamsell blef röd i synen. Det
var som när min salig hustru första gången hörde mitt namn Efraim
Lundman. Hon talade om det hundrade gånger. Det var en händelse
det, att man sade »Efraim Lundman»; men då fick hon hjertklappning
och rodnade som ett drypande blod; men inte hade hon sett mig
inte! Men se’n kom jag, och så - ja ja, den glädjen blef inte lång
- likagodt; men vi gifte oss. Gud låte gå bättre för patron, då han
gifter sig med mamsell Amalia på Åkersberg.»
»Tack, käre Lundman! men dina tecken slå icke in.»
»Ja, bestämdt skall inte patron löpa å stad och gifta sig med
någon annan, förr än han sett den flickan. För si der har vår Herre
riktigt stält till ett par.»
Lundman hade äfven för patron sina små hemligheter och bland
dem var paketet. Genom Ludvig fick Erlingsson veta af den
hemlighetsfulla skänken; men han frågade derför icke Lundman. Han viste
så väl, att man någon gång behöfver en liten glädje, en liten
förhoppning alldeles för egen del och han var ej nyfiken nog att störa sin
hederlige arbetares barnatro, att han gick sina egna vägar, osedd och
obemärkt.
Hvarför skall man väl, om man vet det, bevisa en menniska, att
hans korpsten är ett bedrägeri?
»Det är nu runda sex år sedan du var på Åkersberg och råkade
vederbörande», sade Ludvig till mig någon tid före jul. »Slädföret
synes mot vanan bli ypperligt, tänk om du och jag?»
»Ja, nu har jag pels», skrattade jag, »pels och bottforer, så att
det väl kunde vara kurjöst att göra om den resan.» Sagdt och gjordt.
Jag, som numera hade kommit mig i litet mera rö än under
studenttiden och äfven ansåg mig sjelf för en smula vigtigare än då, köpte
nu de julklappar, som då uteblefvo. Ja, jag till och med skref verser
till allihop, roliga och djupsinniga om hvarandra. Den, som litet grand
känner till modersmålet, kan nog skrifva poesi också efter tidens sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
