Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Lundman och hans vänner. 3^5
en sådan sträng. Hon behöfver väl inte börja med förklaringar om
hvad hon vill eller inte vill, förr än man gjort åtminstone min af att
man var kär. Hvad hade hon dessutom emot mig? Kanske hon
skrattade åt mig? Följden af alla dessa tankar blef, att jag, i stället för att
sofva, företog en noggrann mönstring af mig sjelf, som slutade så, att
felet icke låg hos mig, utan hos Hulda, om hon tyckte, att jag var si
så der mindre hygglig eller treflig. Men hon är falsk ändå. Hon
hade allt ifrån början varit vänlig och öppen emot mig; jag tyckte
liksom vi varit syskon. Men ändå, ändå, ja, och jag småsjöng Bellmans:
Ä’ de listiga? jo,
Jo det må mutter tro.
När man icke sofver blir humöret tungt andra dagen och
dessutom var situationen icke just uppmuntrande. Jag blef således, mot
min vilja, något butter och satte mig, sedan kaffet var drucket, helt
tyst och läste i den hederlige Argus, som den tiden var en mycket
läst tidning; men som i kaptenens hus alltid var något gammal. Ludvig
såg riktigt förarglig ut. Han smågrinade, och fastän vi voro goda
vänner, så .... Nog af, jag läste, jag, och lät verlden ha sin gång.
Man känner aldrig klarare sitt egentliga menniskovärde, än när man
tror, att man är utsatt för någon sorts drift, då samlar man ihop alla
tröstegrunder man har och finner ljusligen, att man sjelf är en
förträfflig menniska, blott folk hade så mycket vett, att de begrepo det.
Men händelsen gjorde, att Ludvig, jag och Hulda befunno oss
ensamma. Då upphof Ludvig sin röst och sade: »vår vän här gaf mig
i går afton ett förtroende, som angår dig, Hulda!»
»Hvaba?» frågade jag, kastande Argus på golfvet. »Jag hade
verkligen trott, att du skulle ha någon sorts grannlagenhet. Jag anser
för____»
»Åh, anse ingenting, kära du!» skrattade Ludvig.
»Ja, skratta, ja, gör spektakel, jag är ändå den jag är.»
»Ja, det är säkert; men hör på, Hulda! om han friade, du sade
väl nej kan jag tro?»
»Ja, det gjorde jag», skrattade hon. Ack, hvad hon såg bra ut
då hon skrattade.
»Jag vet ej», återtog jag förargad, »hvarför ni skola förolämpa mig,
jag har ej gifvit orsak.»
Ludvig tycktes ej höra hvad jag sade, utan fortfor: »det gör ju
ingenting?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
