Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 Berättelser, skizzer och noveller. ’
en närbelägen backe för att se utåt vägen, men återkom mulen.
Doktorn gjorde samma spatsertur, Amalia tittade i fönstret, Hulda var
lättretlig som ett bi och började gräla på mig för Gud vet hvad.
Det rådde en allmän förstämdhet. Den enda, som höll god min
och smålog, var majorskan. »Det är ju ganska möjligt, att något hinder
uppstått», sade hon.
»Ja, det är förbannadt möjligt», mumlade gubben, »men det vore
också ett spektakel. Den enda gången, den enda gången i tid och
evighet.»
Man väntade nemligen patron Erlingsson och gubben Lundman.
Ingendera syntes till. Det var ändå egentligen deras hedersdag.
Maria satt, gömd för verlden, som brudar bruka, på sin kammare,
omgifven af brudtärnorna och teg och tyckte, liksom blomma efter
blomma föll ur brudkransen. Det felade ändå det bästa, det heligaste
af allt ihop, då hon på sin hedersdag icke fick se gubben Lundman
och låta honom leda fram sig till brudstolen. Majorskan hade väl
bestämt, att pappa skulle leda fram bruden, men pappa och Maria och
Amalia hade alla bestämt Lundman som den rätte.
»Snusmalaren?» sade majorskan.
»Ja, mamma, just snusmalaren; ty hade hans hjerta ej varit godt,
så hade Maria i dag icke stått i brudstol med en sådan man, som
Georgson är. Gud vet hvad den fattiga rännstensungen nu varit, om
icke Lundman kommit emellan och sagt: »du är min flicka».
»Åhja.»
»Ahja. Du hade väl, mamma, om du kunnat, inplantat
otacksamhet hos Maria; men jag och Amalia hafva gjort motsatsen. Gud
ske lof, hon blygs icke för snusmalaren, så jag icke behöfver blygas
öfver henne.»
Man disputerade om dylika saker ganska häftigt och hade på en
lång stund alldeles glömt att titta ut.
Plötsligen kom lille Jakob instörtande och sade: »der kommer en
stor vagn.»
»Hvad för f–n, och vi ha ej hört det rulla», ropade majoren,
och alla störtade ut, utom majorskan, som med mycken omsorg stälde
bort några stolar och satte sig i soffan för att invänta de främmande.
Riktigt, riktigt, det var Erlingssons vackra vagn, från hvilken en
smärt, rask yngling i ett hopp var nere och öppnade dörren och slog
ner fotsteget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
