Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Lundman och hans vänner. 373
»Välkomna!» ropade majoren och doktorn och Hulda om
hvarandra. Amalia hade fått en vink af sin mor och stannade, liksom vi,
hos henne. Det skulle, bevars, icke passa, att den några och trettio år
gamla flickan skulle gå ut och möta en. man, som för femton, sexton
år sedan friat till henne. Det skulle sett efterhängset ut. Han kunde
tänka något. O, de mammorna! de mammorna!
Erlingsson hade möda att stiga ur vagnen. Han var sjuklig och
svag. Han var ej mera densamme. Deremot var reskamraten, gubben
Lundman, ett fullkomligt petrifikat af hvad han förr var. »Mjuka
tjenare, herr rännsten! sa’ den, som trall på näsan», skrattade han, när
han klef ur och slant. »Ha, ha, ha! ber om förlåtelse», tillade han,
»det är bara gamle Lundman, som kommer. Tackar för länge se’n.
Åh, jag mår bra. Vore väl f-n (förlåt jag svor) inte må bra, när man
kommer på bröllop.»
»Och den der pojken?» frågade majoren, pekande på ynglingen,
som tydligen ganska förlägen bugade sig.
»Det är Olof Lind, min förste bokhållare», sade Erlingsson
småleende, »Marias bror.»
»Är det du, patron», återtog majoren, »välkommen, välkommen.
Du mins väl ej din syster?»
»Nej, jag mins henne icke.»
»Jo, det är pertinent lille Olle, händer, den softutan», sade
Lundman, »f-n (ursäkta jag svor) till pojke att växa och bli lång; han var
så tjock som en korf, då han var liten.»
När de främmande kommo in, skämde majorskans sirlighet och
artighet bort allt ihop. Majoren mulnade, Erlingsson bockade sig stelt,
Lundman, som förut varit riktigt uppsluppen, stod och skrapade vid
dörren. Men Amalia tog mod till sig, gick rakt fram till Erlingsson
och sade:
»Nu äro vi gamla begge två, Erlingsson! nu ha vi begge kommit
till ett mål, nu, nu kunna vi råkas, utan att såra någons ömtålighet.»
Hon räckte honom handen. Den bleke mannen bugade sig djupt och
kysste Amalias hand, visst två, tre gånger, högst opassande och djerft.
Mamma riktigt höll på att bli altererad.
»Se der, Amalia! (den der Erlingsson behagade blott säga namnet)
är Olof, Marias bror. Se der, Olof! detta är Marias mor. Detta är
hon, jag så ofta talat om för dig; detta är Amalia Stenman, som nu
belönas för alla sina omsorger. Ser du», tillade han allvarligt, »kretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
