Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 Berättelser, skizzer och noveller.
spränges lätt, en efter annan går bort för att ej mer återkomma. Nå
väl, Olof! du har ändå menniskor qvar, som du kan älska af hela din
själ. Här är en. Vet du, Olof, denna ena inbegriper i sitt hjerta
äfven den andre, när han är borta, är det icke så, Amalia?»
»Jo, Erlingsson, så är det», sade Amalia sakta.
»Herr patron Erlingsson», afbröt majorskan, »har säkert haft* en
fatigant resa. Herr patrons helsa synes ej vara den bästa. Kanske
bäst att resa till Homburg eller Kissingen, Hvad säger professor Huss?»
Mamma kom med kylande pulver.
På aftonen voro alla gästerna samlade. Med ett fasligt bråk måste
Ludvig och jag riktigt exercera gubben Lundman huru han skulle bära
sig åt att vara far. Ludvig förestälde bruden och lät framföra sig, jag
åter publiken. Ändtligen kunde Lundman bära sig åt värdigt, och så
skedde det också vid högtiden.
Jag såg tårarne darra i majorens ögon, då den gamle, rättframme
snus målar egubben kom in med den blomstrande bruden vid handen.
Hade Lundman icke fruktat att rent af skämma bort allt ihop, hade
han visst ej heller kunnat låta bli att gråta, men nu var han der
ex officio; man gråter aldrig ex officio.
»Det är ändå något», hviskade Ludvig till mig, »då man, som
gubben Lundman der, får vara ett verktyg för Guds kärlek.»
När Lundman släppte bruden, fattade hon hans grofva hand och
kysste den. Det var icke en ceremoni. Men nu, framför den
blom-klädda pallen, nu framstod minnet så klart af den natten, då Lundman
tog henne i knät och sade: »du skall vara mitt barn, Maria». Hvad
hon då kände var något som liknade det, då vi i en annan verld se
ned på vår trånga och mörka jord och falla i dens famn, som från
barndomen slutit oss intill sitt hjerta och sagt: »du skall vara mitt barn».
Lundman ryckte undan handen och sade: »!åt bli, Maria! du
skämmer bort allt ihop», och så stälde han sig bland gästerna.
Det var ett ganska vackert bröllop. Krokanen med sina blommor
och dufvor alldeles oskadad. Alla anrättningarna hade lyckats. Sjelfva
majorskan, som mycket tänkt på skrock, var glad och fryntlig.
Andra morgonen stod Erlingssons vagn redan förspänd.
Angelägna affärer kallade honom till Stockholm. Kanske ändå mest den
obehagliga spänning han kände i majorskans närhet. Hennes fördom
mot snusmalarpatron hade långt ifrån aftagit. En ritsa i barken på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
