Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3^2 Berättelser) skizzer och noveller.
god och snäl] hustru sysslar med sina bestyr och några glada, friska
barn stoja omkring far och mor. Detta utgör kärnpunkten,
hufvud-gruppen i framtidstaflan, och när man är tjugu år, vet man vanligen
hvem den är, som en gång skall bli den der lilla snälla hustrun. Man
är nemligen kär - illa kär i en flicka, som är hela fyra - fem åren
yngre och man tycker, att det är just lagom.
Sällan, nästan aldrig, gå dessa ungdomsdrömmar i fullbordan, de
äro och blifva drömmar. Vanligen vaknar det praktiska förnuftet med
tiden, man blir »klokare» och kallare, tråkigare och hjertlösare med
hvarje lustrum. När man fylt sina tjugufem år, är man redan temligen
afsvalnad, vid det trettionde är man för klok att fästa sig och vid det
trettiondefemte skrattar man åt sin första flamma och sin egen
dårskap femton år förut, af det skälet, att hon nu är trettio år och man
sjelf blott trettiofem, en smula utlefvad och skallig, men ändå just nu
en passande make för en sjuttonårs flicka.
Sådan är mängden, men det finnes undantag, som icke äro lätt
kloka, och de behålla sin kärlek qvar, varm och ren, som fordom.
Äfven om försynen, ödet, slumpen eller hvad vi vilja kalla det, brutit
banan åt andra håll. Då sitter der ändå kärlek qvar i hjertat
för den första; det är dock ej mer än en^ som är den första;
man ler ej åt henne, fastän hon åldrats, man håller henne kär,
man omtalar henne med tillgifvenhet för sin hustru, som vet allt, som
är yngre, är fager ännu och således, utan att känna agg eller afund,
förmår räcka en systerlig hand åt sin mans första flamma. Det har
varit en högre makt - icke den låga beräkningen, icke lättsinnet,
icke klokskapen, som bröt den förra förbindelsen - och så blir det
vänskap qvar mellan de jemnåriga, de gamla - flamman är qvar,
flamman har ej slocknat.
Man hade aldrig der på orten sett någon vackrare och snällare
flicka än trädgårdsmästarens Anna. Hon var en af dessa, som, hvar
de ock visa sig, alltid måste väcka en behaglig uppmärksamhet; der
låg något så vackert i de blå, lifliga, talande och dock blygsamma
ögonen; der skimrade någonting så jungfruligt rent ur hvarje drag, att
den råaste natur fann sig besegrad, och det grofkorniga infallet, som
alltid eljest fick luft, i ett nu qväfdes. Men den flickan hade Axel
Herrmansköld i synnerhet fästat sig vid. Ända från pojkåren hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
