Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minne frän Castenhof. 383
hån tänkt på den lilla söta Anna, lekkamraten och vännen i deras
barnsliga lekar, beständigt såg han för sig hennes blonda, silkeslena
lockar, de milda ögonen, de purprade lapparne, der smålöjet kämpade
med allvaret.
Nu hade han varit borta i några år, hade blifvit page hos Gustaf
III, hade ett helt år deltagit i hofvets nöjen, hade hört sin landtmoral
förlöjligas och redan, blott nitton år gammal, erfarit nog för att veta
hvad lättsinnighet var, och ändå, när han en jul på permission reste
hem till Sätrahult, så tänkte han på den snälla, den goda, den
engla-lika Anna. Det var ju ganska vackert så af en nittonårig page vid
Gustaf III:s hof.
Ynglingen fruktade sjelf för sin ställning. Han kände, att det var
något i hans själ, som svigtade, någonting godt, som lossnat från sitt
fäste och som nu höll på att falla bort; han viste ej hvad; men han
kände deremot en fruktan, som han ej kunde förklara. Man har vid
den åldern ännu den rena instinkten qvar, naturkänslan, som är
barnens arfvedel, och denna sade honom, att kärleken till en god, älsklig
flicka var det enda, som kunde rädda honom undan den hotande
faran, hvars beskaffenhet han anade, men icke kände.
Det var en afton han gick till trädgårdsmästarens enka på besök.
Man hade i den lilla stugan redan tändt ljus; det var dagarne före
jul. Han lyssnade utanför dörren. Anna läste der inne, hennes röst,
vek men ren och klangfull, hördes. Hon läste väl, med förstånd och
uttryck; långt aflägset så väl från det långsläpiga, monotona
framsägandet af ord, som man ej fattar, och det tillkonstlade, naturvidriga
sönderhackandet af meningarna, som man kallar deklamation.
Redan denna läsning kom ynglingens hjerta att klappa; och säg,
huru såg hon väl ut, den lilla, söta Anna? Hon skulle nu vara
fullvuxen - sexton år gammal - hon var ej barn längre.
Alla dessa tankar, som genomkorsade den arme gossens hjerta,
gjorde honom mycket svårt att vrida kring nyckeln och stiga in. Man
var ej van vid främmande i den stugan, och hans inträde väckte
derför stor uppmärksamhet. - »Hvem är det?» sade gamla mormor,
seende mot dörren; »en herre!»
»Ack, jo, det är Axel, mormor!» ropade Anna och sprang opp,
med det sköna ansigtet strålande af fröjd - men plötsligen kom hon
också i håg, att hon var sexton år, stora flickan - och Axel snart
en stor karl, och hon stannade midt på golfvet och gjorde en tvungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
