Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3^4 Berättelser, skizzer och noveller.
nigning, under det hon rodnade, så att hon riktigt kände, att det skulle
synas. Stackars flickor, det är en kinkig sak med det ungdomliga
blodet, som så der spritter i ådrorna och ej står under edert välde
att hålla i styr.
Axel var sjelf ej stort bättre deran, då han försökte att på
hof-mannamanér taga återseendet en smula kavaljeremang. Han bar sig
så kuriöst, tepigt åt, att mormor måste träda emellan och säga: »kors?
hvad herr Axel blifvit stor», ett uttryck, som åter försatte vår gynnare
in i den vanliga verlden och bröt förlägenheten genom det retsamma,
som ligger deri, att reflektera öfver, att en pojke, som vill agera karl,
vuxit.
Det händer ofta, att sådane der ynglingar, som varit ute i verlden,
redan allt för tidigt anse sig för karlar och kurtisera med en djerfhet,
sorn på en gång förråda nybegynnaren i konsten och barnets
sjelfför-troende. Jemnåriga flickor ha då ganska svårt att reda sig med dem;
men en bot finnes; säg: »bevars, hvad du har vuxit och blifvit stor,
sedan vi sist träffades», och pojken känner genast med förargelse, att
han ännu är pojke och åter visad till sin plats. Detta är ett råd för
flickor, som har kadetter, gymnasister och dylika ungdomar till kusiner
eller barndomsbekanta.
I denna svåra ställning var nu Axel Herrmansköld, och det dröjde
länge, innan han återvann sin vanliga sjelfbeherskning. Han fann den,
då han riktigt klart fick för sig, att han var page och inom ett år
skulle vara fänrik vid drottningens lif-regemente. Som officer måste
han väl ej längre vara pojke.
Anna tycktes återtaga sin forna förtrolighet, just derför att hon
tänkte alldeles motsatsen. Hon var väl numera stora flickan, ett
riktigt fruntimmer; men han var ju ännu bara pojken.
En timme förflöt under utbyte af berättelser från hofvet och från
landet, och då Axel gick, lyste Anna honom ut.
»Söta Anna», sade Axel, då han stod på förstugutröskeln; »söta
Anna, så vida du är min vän, så låt mig tala ensam med dig.»
»Det går inte an, gode herr Axel.»
»Jo, du måste, du måste; hela min välfärd beror derpå. Tro mig,
Anna, jag menar intet ondt, nej, vid Gud, dertill håller jag dig för kär ;
men jag blir olycklig, om jag icke får tala vid dig ensam.»
Anna lyste honom in i ögonen. De blickade så trohjertade på
henne, så bedjande, och hon kände en darrning genomila hela sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
